Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Pehr Henrik Ling. Af Sally Högström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skap och sedan under hans efterträdare
verkat i den af Ling utstakade
riktningen. Hvarje nyskapelse är svår,
icke minst i vårt fädernesland, detta
fick Ling nogsamt pröfva, och det
fordrades hans lågande nit, hans
järnvilja, hans jättekraft och uthållighet till
att besegra hindren för detta verks
genomförande. Han fann dock
hög-sinta beskyddare i Carl Johan och
prins Oscar, och af båda omfattades
han med hjärtlig välvilja.
Professors titel och nordstjärneorden
voro yttre utmärkelser, som tilldelades
Ling. År 1821 öfverlämnades åt
honom »i en högtidlig samling af äldre
och yngre vänner, lärjungar,
beundrare» en medalj, som å framsidan bär
Lings bröstbild, å den andra Brages
harpa med Mimers hufvud samt ett
svärd och en ekekvist, den
medborgerliga förtjänstens utmärkelsetecken
under antiken. Inskriptionen med
runskrift är så lydande: Åt den forn-
kunnige idrottsmannen — gärd af
högaktning och lärjungars tacksamhet.
Dock var Ling mycket rädd för yttre
utmärkelser och ville helst af sina
underordnade kallas »herr Ling».
Ling var gift tvenne gånger. Hans
hemlif var oroligt som han själf; dock
älskade han maka och barn nästan
afundsjukt. Vid Brunnsviken ägde han
ett litet landställe, Annelund, och där
lät han åt sig inviga en grafplats.
Påskdagen 1839 nedlades Ling på
sitt dödsläger, nu som alltid
under-gifven en högre vilja. Han lät vid
sin dödsbädd uppläsa den psalm han
hört sjungas vid sin moders graf. Den
9 maj följdes hans stoft af
lärjungar och anhöriga till sitt sista
hvilorum. Följande ord ur »Asarne»
voro ristade på hans kista: »Striden
är slut, tröttade anden hvile sig i de
himmelska landen».
Genom bidrag, tecknade öfver hela
landet, restes till hans minne en hög,
grå bautasten, på hvars skrofliga yta
blott läses: Ling 1776—1839.
Detta är i korthet de yttre
konturerna af Lings lif.
Ling hade en stor, ädel karaktär
och bevarade genom hela lifvet en
upphöjd enkelhet och en barnafrom
oskuld i hjärtat. Hela hans yttre lif
var torftigt och knappt. Ordet »väl-
MKDALJ, SOM 1821 ÖFVERLÄMNADES AT LINO.
lefnad» fanns ej i hans ordbok. Om
sitt arbete säger han i några
efterlämnade själfbetraktelser: »Jag kan öppet
bedyra, att jag födt mig i mitt anletes
svett. Få dagakarlar hafva gjort så
tunga dagsverken som jag. Jag var
icke kallad att arbeta med armen utan
med tankarna. Men man har trott,
att jag icke borde vara annat än en
dagakarl, och man har lett åt allt, som
visade mig i en annan skepnad.
Likväl vet jag, att jag, så mask jag är,
genom Guds hjälp verkat på mer än
ett sätt till mitt lands och mitt släktes
andliga förkofran. Litet har man
gäldat mig därför, men detta öde delar
jag med andra, jag vet, att jag följt
en ingifvelse, meddelad af en högre
kraft än min.»
Lings karaktär var en egen
sammansättning af mångfaldiga motsatser. Som
redan nämnts, ägde han dem delvis
af naturen; andra åter voro
framtvingade af hans dystra, pröfvande, tidi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
