Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Görel Wide. Af Alfhild Bratt-Kylberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖREL WIDE.
af ALFHILD BRATT-K YLBERG.
Hon satt i sitt hem vid skrifbordet.
Solstrålar tittade in genom rutan.
»Stå upp Görel Wide och kom ut!
Våren är kommen! Blommorna äro
ute på marken och dufvan sitter
kutt-rande i skogen», sade de och dansade
sprittande glada in på golfvet öfver den
ljusa gardinen liksom hade den varit en
sommarsky. Och de logo — ett sådant
vackert leende att hela rummet lyste upp.
Med ens föreföll det som en
dallring af lif ilat därigenom.
Det var, som hade böckerna på det
runda bordet framför soffan legat slutna
och tankfulla, grubblande öfver sig
själfva och som den ena väggens små
akvareller utmanande fixerat en
oljemålning midt emot, under det att de
bekväma länstolarna helt flegmatiskt stått
och gjort menande miner. Det var,
som om den neapolitanske fiskargossen
plötsligt börjat knäppa på sin luta och
som björklöfvet i det trånga men höga
glaset stilla sjungit för solstrålen, som
kilat in i det så att det skimrade såsom
af sinnesrörelse: har du sett björken
hos hvilken mina blad grönskade?
Det var, som färgerna borta på
paletten varit inbegripna i en liflig dispyt,
som gjort somliga högröda af
förargelse medan andra åter förstående sett på
hvarandra, alldeles som de begärt få flyta
samman för att blifva en himmel öfver
blåklint inne i gula, glödande sädesfält.
Ja, det tycktes till och med som små
glada lyktgubbar i brokiga dräkter
kommit springande ut från ljuskronans
prismer.
Men snödropparna, de sutto tysta i
sin kalla vas!
Du stolzes Herz! du hast es ja gewollt!
Du wolltest glucklich sein, unendlich
glticklich
Oder unendlich elend, stolzes Herz,
Und jetzt bist du elend.
Och tyst satt Görel Wide, oroligt
vaggande som en våg, med solstrålar
lekande ikring sig.
»O, hvad hon är skön och mjuk»,
sade en af dem.
»Det är sant», svarade de andra,
»men ser du den mörka skuggan under
ögat? Den liknar molnets, som
plötsligt fallit öfver en glådtig dal. Och
se, hur blekt hennes ansikte är och
hur underligt hennes ögon glittra!»
»Ja, ni ha rätt! Hvad kan ha händt
henne», undrade den och lyste in mot
dem liksom den ville utforska det.
Då slöt Görel Wide sina
outgrundliga ögon och djupare böjde hon sitt
vackra hufvud.
Men solstrålarna foro smekande öfver
det askblonda håret och den fina, hvita
handen med de skära spetsiga
fingertopparna, alldeles som de velat fråga:
»hvad är det Görel, hvarför vill du
ej mera se oss? Hvarför?» Görel
Wide reste sig, gick fram till fönstret
och rullade ner gardinen.
Brådskande gick hon tillbaka och
.satte sig vid skrifbordet. Hon drog
nervöst ut en låda. Det gick en
skälf-ning öfver hennes ansikte.
Där — till vänster under brefvet!
Hon sträckte ut handen... nej! Hon
skulle ju glömma — glömma —.
Endast ett ögonblick! Ah —.
»Görel Wide! våren är kommen, då
träden knoppas och fåglarna sjunga
sin vackraste sång i dur, logo
solstrålarna utanför, så att den röda
rullgardinen blef som en flammande låga.
»Vill du ej som fordom följa oss ut
genom staden bort ifrån murbruk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
