Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Görel Wide. Af Alfhild Bratt-Kylberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tegel till sippa och gullvifvor eller
kanske du vill upp till luftiga höjder?»
Men Görel Wide brydde sig föga om
solskensprat.
Försjunken i tankar såg hon med
ögon fulla af smårttyngd bäfvan på
bilden af en man, öfver hvars finskurna
ansikte hvilade en obeskriflig nobless
och sjålaro.
Det var Roland Park, denne
underlige man, som plötsligt kom långt
borta ifrån det främmande landet och
mot hvars förnämliga ande Görel Wides
vandt sig såsom solrosen drages att
sträcka sig ut efter ljuset.
Hvad var våren — hvad var lifvet
utan honom?
Det såg ut, som hade Görel Wide
plötsligt åldrats.
Hennes ansikte blef stelt och kallt
och ett hårdt drag lade sig kring de
fast slutna läpparna.
»Hur skall du kunna lefva utan
honom», tänkte hon, »hur skall du
kunna lefva?»
»Det må du gärna fråga, Görel
Wide», hviskade en röst i hennes öra.
»Du hade ej rättighet att älska honom
och nu år straffet öfver dig! Mins
du, att du var hans brors trolofvade?
Hvarför? Det var kanske Erik Parks
lysande ställning, som frestade dig?»
Det smög en skymt af leende öfver
hennes ansikte.
Ack nej, så hade det ej varit! Men
hon hade haft så svårt att se honom
olycklig! Hon hade ömmat för honom
och låtit sig öfvertalas. Då hade ju
den känslan varit henne främmande,
som vuxit upp inom henne såsom en
storm och skakat henne vaken.
Och i ögonblicket hade det stått
klart för henne, att hon älskade honom.
Och med hvilken kärlek! Det var
såsom ett mäktigt ackord brusat genom
hennes själ och kommit henne att
förnimma en den saligaste fröjd! Men
på samma gång hvilken förfäran! Det
var, som om hon hört Gud faders
röst dundra till sig: »Håll ditt löfte,
synderska!» Men det hade hon ej
kunnat. Hvarje dag hade det pinat
och tyngt henne! Om natten hade
hon legat vaken och tänkt: »i mor-
gon — i morgon skall jag säga honom
det. Men genast hade hon sett ett
dödsblekt ansikte, som bönfallande
vände sina förtviflade ögon mot henne.
Och i detsamma hade hon tyckt, att
det började hviska omkring henne:
»Görel Wide, du tänker väl aldrig på att
skaffa dig lycka på en annans olycka.
Ve dig då! Det bådar ej något godt!»
Och hviskningen hade förvandlats till
en hotfull röst, som skrämt henne, så
att hon blifvit kall som is och legat
och huttrat och frusit med glödheta
kinder. Nej, hon hade ej vågat. Och
han — borta — rest! Då hade det
varit slut med hennes misskund. Det
hade kommit öfver henne som en feber.
Hon hade kännt sig som ett vilddjur,
som var färdigt att kasta sig öfver den,
som smekte det. Denne, som hon
gifvit rättigheten öfver sig!
Hon ville ej tillhöra honom! Nej,
hon kunde det ej! Hällre fattigdom
och hvad som hälst. Endast ej det!
Och hon hade brutit i sista
ögonblicket, när hennes utstyrsel var färdig
och våningen hyrd! Och
människornas klander hade brutit löst öfver
henne. Erik Park hade haft alla
sympatierna! Hennes namn hade de tagit
och fört rundt staden! Berättat utan
att veta — narrats när det så passat!
Hvad var det, de hade sagt om att
Roland Park och Görel Wide under
hela förlofningen stått i...
Åh fy, du surrande sprutfluga!
Görel Wide skakade på sig, som
hade hon den i närheten. Hon grep
som ett skydd brefvet hon en gång fått.
Hon såg på det med lysande ögon.
Hon öppnade det och läste.
Görel!
Mins du, när vi två möttes för första
gången. Jag var kommen utan
meddelande ut till mitt fädernegods. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
