Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Görel Wide. Af Alfhild Bratt-Kylberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon hade drifvit för långt in i
främmande land. Och de skulle då
be-grafva henne långt borta på
kyrkogården, där svingeln växte hög inne i det
sträfva gräset. Endast därför, att de
ej visste hvem hon var! Men hon
skulle veta det därinne i sin kista, som
de ställt i den våta, leriga grafven.
Det var ju i alla fall så mycket,
som människor ej visste! Och hon
skulle ju ändå vara Görel Wide, som
hade gått ut för att söka sig fram till
honom, som hon älskade!
Och hon skulle troligen ha sällskap
med många andra, som sänkts i leran
namnlösa, som hon, och med sitt lifs
stora hemlighet med sig. Hvad
betydde det, om hon vore ensam därom?
Endast att hon varit den enda utaf alla!
När dagen åter tändes för henne,
skulle hon uppstå med de tankar, som
hon hela tiden legat och tänkt på:
kärleken är dock det enda —.
Men hvarför skulle hon tänka på
döden. Hon måste hinna honom innan
dess. Hörde hon ej hur han kallade
på henne? Görel — Görel —.
Och rätt som det var vandrade Görel
Wide genom pinieskogar, där träden
stodo som jättestora kandelabrar. Hon
såg ljudlöst rinnande vattenmassor.
Hon såg rosenröda flamingos sänka
sig mot blåa sjöar. Hon trängde sig
fram genom väldiga urskogar, där
snärjande lianer kröpo utmed marken,
virande sig om vajande bambus och
trädslag, som voro henne helt
främmande. Hon såg den vackra
papra-fågeln trippa på flytande näckblad och
Amerikas tapir vältra sig i kärret. Hon
såg kolibrin flyga bland praktfulla
orchidéer under det att den ludna
fågelspindeln lystet tittade efter den. Och
hörde hon ej dånet från Atlantens
tidvatten? En rysning genomfor henne.
Hvad fruktar du Görel Wide? Är ej
kärleken stark som döden? Starkare —.
Här måste han finnas! Han hade
ju beskrifvit det för henne. Hans
hydda skulle ligga under palmer. Hon
kunde se den! Hennes hjärta stod
därvid nästan stilla af lyckokänsla. Nu
skulle allt bli bra igen! Hon var fri!
De skulle aldrig mera skiljas! Här
skulle hon måla! Det som fattades i
hennes tafla, det skulle hon med några
kraftiga penseldrag lägga in! Genast
skulle det komma ljus och sol in i den.
Hon kunde höra hans fina, vackra
stämma: »Så Görel skall det vara!
Kan du se det? Om hon kunde?
Och nästa gång skulle hon försöka
göra som han! Han skulle skratta åt
henne med sitt goda, hjärtliga skratt!
Hon skulle stämma in! De skulle
skratta samman han och hon! Sedan
— ja sedan! Kanske skulle han
berätta för henne om sina underliga
upp-fefvelser.
Men hvem kunde han skrifva till
just nu? Hon såg, att han satt
framför sitt skrifbord. Så blek och
förstörd han såg ut. Han hade längtat
kanske äfven han. Han skulle slippa
nu! All sorg skulle vara slut!
Hon smög sig tyst in. På tå gick
hon fram till hans stol.
»Görel Wide», läste hon öfver hans
axel.
Sakta lade hon sin kind ned på
hans hufvud. Icke behöfde han skrifva.
Hon var ju hos honom — alldeles
bredvid honom. Nu — såg han henne.
Han rusade upp. Han sträckte ut
händerna mot henne. Hans blåa,
fjärrskådande ögon sökte hennes! Han
slet henne till sig — — »Görel min
älskade–––––-. Du drömmer Görel
Wide! Vakna! Du drömmer!
Hon for samman och vaknade...
»Stå upp Görel Wide», sjöng en
liten solstråle, som kom kilande in,
»och se ut öfver världen! Hans kärlek
var som fågelsång och gröna träd!
Den är din Görel Wide — den är
din —. Stå upp och möt lifvet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
