Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Det internationella hjärtat. Af Bertha von Suttner. (ur Die Woche)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET INTERNATIONELLA HJÄRTAT.
af BERTHA VON SUTTNER.
(ur die woche).
Elfva hundra döda i Courriéres! Och
hvilket hemskt slut: begrafna under
nedstörtande bjälklag, kväfda af
svaf-velångor, förkolnade bland flammorna
— och allt detta långt nere i det djupa,
mörka schaktet. De, som alls icke,
eller blott obetydligt skadats, som
timmar och dagar igenom voro uppfyllda
af dödsångest och längtan efter
räddning, och som måste gå förlorade midt
i detta helvete, de voro förvisso
beklagansvärda; beklagansvärda voro
också räddningsarbetarna, mot hvilkas
för-tviflade ansträngningar de båda grymma
begreppen: »omöjligt» och »för sent»
uppreste sig. Men allra mest
beklagansvärda voro kanske de massor af
hustrur och mödrar och barn, som
ilade dit, och som under skrik och
jämmer trängdes vid olycksplatsen, de,
som veta, att där nere det käraste de
äga döende bönfaller om hjälp —
för-gäfves bönfaller... det är hjärtslitande.
Men icke blott nästans hjärta har
där krampaktigt sammandragits af
smärta; det har ännu en gång visat
sig, att — liksom det finnes en
offentlig själ — i den moderna världen
också ett annat organ allt mer och
mer utvecklar sig, hvilket darrar af
medlidande till och med för ett långt
aflägset ondt, och som man skulle
kunna kalla det universella hjärtat. Vid
denna sorgliga anledning var det
upplyftande att iakttaga, hurusom i hela
världen, öfverallt, dit en tidning når
fram, underrättelser om den hemska
olyckan framkallade en djup
medkänsla, hurusom från alla länder
sorge-betygelser och lindrande hjälp åt de
af olyckan drabbade strömmade
samman på platsen för katastrofen.
Penningar från offentliga insamlingar och
från alla möjliga länders statskassor
skickades frivilligt till de arma
familjer, som blifvit beröfvade $ina stöd;
samtliga tidningar fylldes med
spaltlånga kondoleanser, och — det
vackraste draget af alla — Tyskland
skickade iväg en räddningskår, en skara
tyska grufarbetare, som skulle bispringa
sina franska kamrater, och dessa ha
deltagit i arbetet i det farliga .djupet
för att befria de ännu lefvande och
bärga liken.
Att så har handlats är vackert; det
har skett till följd af en okuflig rörelse
af den sanna mänskliga naturen, till
hvars element ju också godheten hör.
Men hvad som är mindre vackert är
det, att man kände ett slags förvåning
öfver detta utbrott af human känsla
och öfver den därtill knutna humana
handlingen, och att man ömsesidigt
med en viss beundran lyckönskade
hvarandra därtill, som om det icke
vore blott och bart själfklart.
Det är ej häller ännu själfklart, det
är fastmer ännu i oerhörd strid med
hela den härskande världsordningen
(eller snarare -oordningen), som är
byggd på förbiseende af den
mänskliga intressesolidariteten, på nationellt
afskiljande och internationell hotelse,
på bekämpande och — tidtals — på
förintande.
Hvad som alltså nu, med anledning
af grufolyckan, har uppenbarat sig
med afseende på internationell
känslo-gemenskap och hjälpsamhet, är icke
att betrakta såsom ett till glädje och
stolthet berättigande vittnesbörd om
den nuvarande kulturhöjden, utan som
ett lofvande förebud för något
kommande, något, som är i görningen.
Det är visserligen ej första gången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
