- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 9 (1906) /
297

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Sven Lidman. Af John Landquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de grekiska texterna och pretiöst och
långsamt målade sina antika idyller,
lycklig om imitationen var lyckad och
så många homeriska ord som möjligt
införpassats i mosaiken. En dylik
un-dergifven tolkning öfverensstäinmer icke
med Sven Lidmans starka och oroliga
temperament, och den kindens
blekhet, han så ofta talar om i sina
dikter, är icke lärdomsmannens. Hans
antik med sina nymfer och satyrer,
sina blåa skogar, sina svarta cypressrader
mot en gyllenblek himmel och sina
blåhvita marmortempel i månskenet
var i det mesta hans egen värld och
han regerade där fritt efter sitt behag.
Men där fanns trots öfverdrifterna
något äkta antikt i själfva åskådningen,
i vördnaden för kroppens prakt,
skimrande som hvitt siden, i det radikala
häfdandet af det sinnligas och
förgängligas värde. En sådan lära har
sin stolthet, men den har ännu större
vemod. Den utmynnar i Sardanapals
trotsiga paradox: alla bägare vi tömt,
allt solljus vår kropp druckit, alla
varma läppar i dunklet, som tryckts
mot våra; detta är det enda vi
vunnit, det enda som ingen kan frånröfva
ö$s och som vi likt skatter och vapen
föra med oss i graf ven. Men när begäret
slocknat, står oss intet mer åter annat
än en gränslös och snyftande tomhet,
världen ligger för oss så spöktlikt stilla
och overklig, och månen lyser tärande
och blek som öfver ett långese’n dödt
slagfält, där alla drömmar stupat.
Därför är njutningsläran förtviflad och
har ett hemligt samband med
dödskul-ten, som också med sin melankoli af
hvitnande ben och stjärnor och sitt
brus af det svarta Styx var den andra
grundstämningen i Pasiphaé.

Men hvar och en som lefvat, som
icke skytt att brottas med lifvets stora
makter, men bejakat allt som stiger
ur själsdjupen, han vet väl, att
njutningen är periferisk, att det icke är
därom det är fråga i de verkliga
af-görelserna och att alla djupare känslor

föra sitt eget lif utan att gitta fråga
efter njutning och smärta, vare sig de
nu förtära oss eller likt träden skänka
oss sin skugga, svalka och afskildhet.
Utan att stanna i växten och stå utom,
en ständigt vederlagd liten sofist, står
ingen kvar i yttervärlden trots all dess
dyrkansvärda form och glans. Och
redan i Pasiphaé fanns åtminstone en
dikt, som sprang ur personlighetens
ensamhetskänsla och sympatibehof, en
erotisk dikt af ett darrande hjärta och
ett tåradt öga. Det var den sista i
samlingen och den bär den löftesrika
titeln Vita Nuova:

Min puls slår tungt, jag ville gråta helst,
men sluter ögat trött
som för ett ljus för skarpt för mänskligt öga.
Men djupt i hjärtat brusar ändlöst jubel
vildt att jag dig mött
där aftonrodnans skymningshimlar lysa
höga.

Och ett nytt lif var det i
Prima-vera, som var som daggig af den
dunkla vårnattens befruktande rägn.
Till stor del voro väl grundmotiven
desamma, men de slogos på ett större
instrument och med mäktigare händer;
det vardt en fulltonig och brusande
orkester. Samlingen inleddes med ett
antal dikter, svåra att komma ihåg,
därför att de skildra ungdomliga
själsstämningar, som själfva äro flyktiga
och svåra att gripa. Det var om den
kärleks hemlighet, som kan lysa in i
oss ensam och hvit som solstrålen i
vårt rum, men som oftast känns som
en feber, ett tvifvel, en oro: så fort
den älskade är borta, är det som om
hon redan vore struken ur vårt lif, vi
lida som om vi förlorat henne och
där hon nu rör sig, fjärran bland
främmande ting och människor, är vår
själs ängslade och ömtåliga fråga,
om hon ej redan tappats bort.

Men där funnos också dikter,
sprungna ur ett långt farligare, mer
genomgripande tvifvel och ovisshet,
nämligen på oss själfva och vår egen
bofasthet i världen, de sömnlösa nät-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:00:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1906/0300.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free