Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Olika vägar. För Varia af Anna-Lisa Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hårdt och ditt samvete doft. För
aldrig kunde du döda minnet af henne,
som gick sin väg i mörker och
tystnad, då hon såg, att du bjöd henne
guld, sedan hon gett sitt hetaste
hjärteblod. Då hade himlen varit vårblå
som i maj och solen lyst öfver lifvet,
nu låg snön och täckte sommarens
döda fägring, och du själf, Malte Borg,
stod och stirrade in i tiggargossens
ansikte, som drag för drag liknade
hennes, som du gjort allt för att
glömma.
»Hvad heter du, min gosse»,
frågade slutligen bankiren.
Gossen bet trotsigt ihop tänderna
och teg.
»Jag ämnar inte göra dig något
ondt, du behöfver inte vara rädd för
mig, tala nu om hvad du heter»,
rösten lät nästan ödmjuk.
Den lille såg upp i det nyss så
hårda ansiktet och började plötsligt
snyfta.
»Nu heter jag Hans, men när jag
var hos mamma, hette jag Erland»,
kom det mellan snyftningarna.
»Hvar är din mamma nu då?»
»Hon dog, när jag var fem år,
vi bodde i Amerika då, men sedan
kom jag till en familj, som tog mig
med hit, men de äro också döda och
nu är jag hos en arbetare och måste
gå och tigga för att kunna betala för
mig.»
Malte Borg sträckte ut armen och
lade den kring gossens axlar.
- »Du ska aldrig mer behöfva gå
och tigga, kom med mig hem nu, så
ska’ vi väl tänka ut något bättre för
dig», sade han med otydlig röst.
Han , slöt den lilles kalla, blåfrusna
hand i sin och började gå framåt med
stora steg, utan att vänta på något
svar. Gossen vågade icke säga något
emot den pälsklådde, stränge herrn,
utan följde halfspringande med.
Tio minuter senare stod Malte Borg
med gossen i sitt eleganta skrifrum.
Ljuset från fyra elektriska lågor föll
obarmhärtigt skarpt öfver tiggargossens
eländiga trasor och det vackra
ansiktet med de fina dragen.
Mannen lade sin hand på barnets
ljusa hår och böjde hans hufvud
bakåt.
Nej, det fanns icke något tvifvel
— barnet måste vara hennes och
-hans.
»Hvad hette din mamma?»
»Mormor kallade henne Elise.»
Elsa, så hette hon, som älskat
honom, men »mormor», hvem kunde
det vara? Hon var ju föräldralös.
Han drog barnet intill sig.
»Vill du stanna hos mig för
alltid, lilla Erland», hans röst var dof
och bruten.
Gossen blef mörkröd i ansiktet och
ögonen lyste af en fröjd, som var för
stor för att finna ord.
»Sätt dig nu och hvila en stund»,
fortsatte Malte Borg, jag skall försöka
skaffa dig något att äta, för du är väl
hungrig?
Han kom tillbaka om en stund med
ett franskt päron och några cakes, det
enda ätbara han funnit i matsalen,
tjänarna ville han icke väcka, så att
de skulle få reda på, att han funnit
sin äldsta son på gatan som en
utsvulten tiggare.
När gossen ätit, hjälpte han honom
af med de trasiga kläderna och lät
honom lägga sig i hans egen säng.
Då han svepte om honom det mjuka
ejderdunstäcket, fick han på gossens
hals se ett djuprödt märke nästan i
form af ett hjärta. Han slet upp
skjort-linningen för att se bättre.
»Hvar har du fått det märket ifrån?»
»Det är ett födelsemärke, mamma
hade ett likadant.»
Det var det sista, öfvertygande
beviset — hur ofta hade icke Malte Borg
kysst det flammande röda märket, som
lyst på den försvunnas späda, hvita
hals!
»Af hvilken sjukdom dog din
mamma?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
