Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Olika vägar. För Varia af Anna-Lisa Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den, och kände det som om de två
varit ensamma på en aflägsen stjärna
i världsrymden. Ibland spelade hon
på sin fiol i skymningen och de
tonerna söfde dämonen i hans själ.
Aldrig hade de växlat ett hårdt ord,
aldrig hade något kommit störande
emellan dem, och dock blef minnet
af skiljsmässan för honom som ett
minne af skam och hårdhet och skuld.
En kväll sutto de som vanligt
framför brasan i hennes rum och hon strök
öfver hans hår med sina lena händer.
»Malte Ambjörn Borg, håller du
mig kär», frågade hon plötsligt. Hon
brukade ofia på skämt kalla honom
vid det långa, stela namnet, och många
gånger förut hade hon gjort honom
samma fråga. Men det var något i
tonen, som ljöd ovant, en hjärtats
skälfvande ångest, så olik hennes
vanliga glada röst.
»H varför frågar du så? »Han
vände sitt ansikte mot hennes.
Hon såg på honom med sina djupa
ögon, som tycktes sorgsna och dystra
i skenet från brasans falnande glöd.
»Därför att jag behöfver denna
visshet, jag behöfver all din kärlek
nu.»
Hon gled ned från stolen och lade
sitt hufvud mot hans bröst med en
snyftning.
Han satt en stund utan att förstå,
så kom vissheten med ett enda slag
och då hände det som han en gång
skulle så bittert ångra.
Det var som om en iskall vind
dragit gfenom rummet och kylt hans
heta hufvud och ödelagt hans hjärtas
rosengård. Liksom en främling stod
han och såg ned på en främmande
kvinna, som hviskade fram
bekännelsen om skuld och straff.
Då han icke svarade, såg hon upp
i hans ansikte — så hårdt, så
skoningslöst hårdt det var.
»Malte», ropade hon ångestfullt och
ville kasta sig till hans bröst, men
han stötte henne ifrån sig.
»Låt mig nu tänka», sade han
otåligt och började gå fram och tillbaka
i det lilla rummet. Så stannade han
framför henne.
»Är du säker på det», frågade han
hårdt.
»Ja», hviskade hon med ansiktet
doldt i händerna.
Åter började han sin rastlösa gång.
Dämonen i hans inre hadé vaknat
och inga skälfvande skymningstoner
kunde mer söfva den.
Han gick och gick, och för hvarje
steg kom han längre bort från den,
som offrat för honom allt.
Skulle hon bli honom en black om
foten; hindra honom i hans stolta
storhetsdrömmar.
Det steg upp i hans hjärta som hat
mot henne, han hade kunnat slå henne.
Hvad ville hon, hvad väntade hon —
skulle han nödgas binda sitt lif vid
hennes, dragas ned i fattigdom och
umbäranden. Hon var väl icke den
första, som råkat ut för en dylik
mal-heur och skulle heller icke bli den
sista. Hon måste finna sig i sitt öde!
Tankarna jagade hvarandra i hans
hjärna, kretsande kring det enda —
att han icke ville uppoffra sig för
henne. På nytt stannade han.
»Naturligtvis skall jag hjälpa dig»,
sade han med sin sträfva röst, »du
behöfver inte vara rädd för att någon
skall få veta om den här olyckan.
Jag ska’ ge dig pengar tillräckligt, så
att du kan resa utrikes, om du så
önskar och när du sedan kommer
tillbaka, är du i världens ögon lika god
som förut. Hvad ingen vet, betyder
häller ingenting.»
I de mörka, förtviflade ögonen kom
ett uttryck af dödlig besvikenhet. Hon
fattade inte stort mer än att han bjöd
pengar tör hennes kärlek, med
pengar ville han göra sig fri från ansvar
och skuld. Hvad hon innerst i sina
skygga, ödmjuka tankar tänkt, att han
skulle göra henne till sin hustru, var
tydligen så långt ifrån hans mening,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
