Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Tionde kapitlet (Forts.) - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undkomma bödlarna. Och ni har varit
ute i staden för min räkning. Ni ville
skona mig! Ja, ni förtiger någonting
för mig. Er blick, era ögon säga
mig det.
Celina Wolkanska drog sig förskräckt
tillbaka.
— Jag förstår inte! Jag vet
verkligen ingenting! stammade hon.
— Jo . . .
— Men ...
— Jo, Sergius Baburin skyndade
fram tog hennes hand och fortfor med
en af sinnesrörelse darrande stämma:
Ni vet någonting, Celina! Om Anna
Petrowna! Ni har hört någonting om
henne! Är hon död?
— Hur vet ni . . .
Förskräckt tystnade Celina. Hon
märkte att hon försagt sig.
Sergius släppte hennes hand. Hans
arm föll slapp ned och han drog djupt
efter andan. %
— Således anade jag rätt! Död!
Allt är förbi! stönade han.
Likt en drucken vacklade Sergius
Baburin och sjönk ned på en stol.
Då han satt där bruten, viljelös som
ett barn, hvilade den unga flickans
ögon medlidsamt på honom. Men
äfven en lidelsefull kärlek brann i
hennes blick, då hon närmade sig honom.
Sergius märkte ej att hon slingrade
sina mjuka armar om hans hals, att
hon närmade sina brännande kinder
intill hans. Han kände ej hennes heta
andedräkt eljer beröringen af hennes
fina., sammetslena hind.
— Sergius, jag ville skona dig!
Jag kunde ej tillfoga dig någon smälla!
Jag lider, när du lider!
Baburin nickade.
Uppfattade han hennes ord?
Hans blick var beslöjad, irrade hit
och dit.
— Död! mumlade han. Finns ej
mera! Allt är förbi!
— Sergius!
Det ljöd som ett undertryckt skri
af smärta.
Då återkom Sergius till besinning.
Han sprang upp och såg hur tårarna
dallrade vid Celinas långa, mörka
ögonhår.
Hon kunde ej lägga band på sig
längre.
— Du vet inte hvad jag lidit! Så
stor är min kärlek, att jag vill skona
dig för hvarje smärta. Jag kände och
led med dig! Då jag fick veta att
Anna Petrowna var död, grät jag heta
tårar, ty jag älskade henne, därför att
du gjorde det. Detta är min
bekännelse! Stöt mig nu bort, jaga mig
ifrån dig! Banna mig!
Först stod Sergius Baburin som
förlamad vid denna bekännelse, ehuru
den ej var en fullkomlig öfverraskning
för honom. Men så kom det öfver
honom liksom öfver alla hvilka lidit
en stor förlust en längtan efter
deltagande.
— Celina! utbrast han. Låt oss
vara vänner! Låt oss hålla af
hvarandra som vänner! Låt mig först lära
att glömma, så kanske att jag kan blifva
för dig mer än en broder!
— Sergius! Är det möjligt! Vågar
jag hoppas! Mer önskar jag ej! Bara
jag kan hoppas!
— Syster!
Då sjönk hon till hans bröst.
ELFTE KAPITLET.
Den ödesdigra nyårsdagen var inne,
då sista underrättelsen från Port Arthur
anlände.
Port Arthur hade fallit, den tappre
general Stössel hade efter Kontradenkos
död och den sista förtviflade kampen
nödgats kapitulera.
På alla gator kringspreds nyheten
och folket samlades i grupper för att
diskutera den, men trots det att alla
anat att så skulle gå, ville ingen tro
på att det ver kel igen var sant.
Efter detta sista slag blef knotet allt
högre mot det olycksaliga kriget, som
börjats utan folkets vilja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
