Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För hvarje dag blef hon allt säkrare
om sitt eget öde.
Inom dessa fängelsemurar skulle hon
tina bort och dö. Utan att blifva dömd!
Här skulle hon försvinna likt många
andra före henne.
Men hon hade misstagit sig.
Anna Petrowna visste ej hur länge
hon suttit i cin cell, då hon till sin
öfverraskning fick höra rasslandet af
nycklar.
Hvad var detta?
På frigifning var ej att tänka.
Den tunga järndörren öppnades och
tre polisbetjänter kommo in i cellen.
Vid deras åsyn isades blodet i hennes
ådror.
Skulle detta betyda att allt var slut?
Kommo de för att föra henne till döden?
Hon var för svag och kraftlös för
att tänka på att göra något motstånd.
Hon bands och fördes ut ur cellen.
Hon vacklade ner för trapporna.
En rysning ganomfor hennes kropp
och med svag stämma frågade hon:
— Hvart föra ni mig?
— Det får du nog snart veta, var
det barska afvisande svaret.
Då teg hon.
Hon fördes genom en hel rad af
gångar, och ju mera hon greps af
fruktan för den ovissa död hon gick
till mötes, dess större blef hennes
önskan att lefva.
Framför en dörr gjordes halt, och
hon fördes in i ett rymligt ämbetsrum.
Vid ett skrifbord satt en ung
skrif-vare och emottog en del ordres af
en rysk öfverste.
Anna Petrowna öfverfor rummet med
en blick och blef blek af fasa, då hon
fick syn på Bachruschin, som
synbarligen skulle uppträda som anklagare.
Öfversten gick nu fram till henne
och frågade i en barsk ton.
— År ni Anna Petrowna Michailow?
— Ja, svarade hon med svag stämma.
— Notera allt, befallde öfversten
sin skrifvare; därpå vände han sig åter
mot Anna Petrowna: Jag har blifvit
bemyndigad att dömma alla uppviglare
och anarkister, och det är min plikt
att gå tillväga med den största
stränghet. Bekänn er skuld, om ni vill ha
någon mildring i straffet.
— För hvad anklagar man mig?
— Det behöfver ni inte fråga! Det
vet ni nog! skrek öfversten. Ni är
öfverbevisad om att ha fört anarkistiska
stämplingar och att ha anstiftat en
komplott mot zarens lif.
— Jag är oskyldig! Jag är ett offer
för personlig hämnd. Jag anklagar
herrn därborta, Maxim Jurjewitsch
Bachruschin . . .
Anna Petrowna fick ej fortsätta, ty
öfversten knöt handen mot henne och
dundrade:
— Tyst! Jag är anklagare och
domare! Ni skall endast besvara mina
frågor.
Anna Petrowna teg. Hon stod ju
ej inför någon domstol utan var
beroende af öfverstens godtycke.
— Hvilka bevis har man mot mig?
— Jag behöfver ej besvara denna
fråga, men jag gör det ändå. Ni är
öfverbevisad.
— Genom hvad?
Då Anna Petrowna mötte
Bachru-schins blick, gled öfver dennes anlete
ett så hånfullt, diaboliskt leende, att
den olyckliga förstod att han begått
något skurkstreck för att få henne
fälld.
— Hos er har funnits ett bref. Jag
vill ej läsa upp det, men det bevisar
att ni stått i förbindelse med anarkister.
Så här skrifver ni bland annat! »Jag
skall utföra det som fallit på min lott!
Zar Nikolaus’ dagar äro räknade. Jag
är stolt öfver att jag får utföra detta
uppdrag.» Så står det. Vågar ni
ännu neka?
— Jag har inte skrifvit brefvet!
— Inte? Vet ni att jag har makt
att låta piska er, till dess ni bekännt
allt?
— Ja, jag vet det. Men ändock
vidhåller jag att jag inte skrifvit det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
