Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är ett trots, som förtjänar
den strängaste bestraffning.
— Jag är oskyldig!
Då Anna Petrowna fick veta genom
hvilka nedrigheter man sökte påbörda
henne ett brott, hvartill hon var alldeles
oskyldig, uppsvallade hennes stolthet.
Hon visste att hon var maktlös gentemot
det nät af lögner och intriger, hvarmed
man omhvärft henne. Hon hade endast
medvetandet om sin oskuld att stödja
sig på.
Hon försmådde att anklaga någon
annan, ty detta hade ej tjänat till något,
men hon kände en af de skyldige,
som med ett hånleende fröjdades öfver
hennes maktlöshet. Därför sökte hon
att under ett kallt trots dölja sin
svaghet.
— Ni ljuger! utbrast öfversten i
vredgad ton. Tror ni att ni kan drifva
gäck med oss. Jag kan inkalla vittnen,
som kunna intyga att ni skrifvit
brefvet.
— Gör det!
Öfversten vände sig mot Bachruschin.
— Maxim Jurjewitsch, ni är ett af
vittnena! Berätta hvad ni vet!
I första upphetsningen ville Anna
Petrowna protestera mot att denne man
uppträdde som vittne, men hon betvang
sig och teg. Hon förmådde ju
ingenting! Det återstod henne ej annat än
att underkasta sig sitt öde.
Med en utmanande blick på Anna
Petrowna trädde Maxim Bachruschin
fram och sade med fast stämma, hvari
man ej spårade en skymt af
samvetskval öfver att bringa en medmänniska
i fördärfvet.
— Jag fann själf brefvet i Anna
Petrowna Michailows rum. Jag tog det själf på
bordet, där det låg färdigt att afsändas.
Öfversten bekräftade Bachruschins
ord med en blick.
— Hvad svarar ni därpå, Anna
Petrowna?
— Att jag ej skrifvit det bref som
hittats hos mig. Får jag se på det?
Öfversten visade henne det. Anna
Petrowna såg genast att det ej var
hennes stil.
— Det här har jag inte skrifvit!
Det är inte min stil!
— Ni har naturligtvis förvändt den.
Anna Petrowna insåg, att hon stod
maktlös inför denna anklagelse. Och
därför teg hon.
— Hvarför svarar ni inte?
Då ändock intet svar kom, ryckte
öfversten på axlarna och sade!
— Således erkänner ni! Ni är
öfver-bevisad och jag har endast att uttala
domen. Hvilket öde som väntar er,
kan ni nog tänka er.
Anna Petrowna bäfvade ej vid dessa
ord. Hon bibehöll sitt lugn och sade
med stolt värdighet, som om hon varit
anklagare i stället för anklagad:
— Ja. Döden.
— Jag kan ej ådömma er något
annat straff och domen kommer att gå
i verkställighet, så snart zaren
undertecknat densamma.
Anna Petrowna bet ihop läpparna
och teg.
Öfversten, som retades till det yttersta
af detta skenbara trots, utbrast:
— Då dödsstunden nalkas, kommer
ni nog att bönfalla om förbarmande.
Men då är det för sent. Ni kommer
att darra, då ni står inför döden. Då
finnes ej mer någon hjälp! Då skall
ni nog tigga om förbarmande.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
