Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Henrik Ibsen. Af Jessie Bröchner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det och återvände sedan till Skien, i
hvars realskola Henrik Ibsen gick. En
af hans skolkamrater, domprosten B.
Ording, under flera år hans
klasskamrat, meddelar i »Fædrelandet» för
år 1878 åtskilliga intressanta
hågkomster om Ibsen. I mycket är han ju
förändrad, säger han där, men i
mycket är han ännu densamme,
skolgossen med det goda hufvudet, den djupa
uppfattningen, det något lättretliga
lynnet, en smula häftig, skarptungad,
böjd för satir, men på samma gång
välvillig och god kamrat. Hans anlag
för teckning och målning voro
omiss-känliga, och kamraterna voro ifriga
beundrare af hans konst. Flere af’
dessa ungdomliga försök i olja och
akvarell finnas ännu bevarade; de
föreställa villor i trakten,
berglandskap o. d.
I några af Ibsens skisser röjde sig
också hans satiriska lynne, så t. ex.
i en liten teckning föreställande en
man som kör två svin, kallad allmänna
opinionen. Sin kärlek till konsten och
sitt intresse därför har Ibsen väl aldrig
öfvergifvit, men hans konstnärliga
talang kom icke till verklig utveckling,
ehuru han fortfor att teckna och måla
till inemot 1860. Hans begåfning i
detta afseende kan emellertid
lätte-ligen spåras i hans litterära arbeten,
i det konstnärliga sätt hvarpå han
förstår att inpassa hvarje särskildt
moment, så att den starkast möjliga
måleriska verkan uppnås. - Historia var
hans älsklingsämne, och då han talade
om historiska personligheter och
händelser, var det med en värme och ett
djup i uppfattningen, som icke kunde
annat än förvåna.
Hans forna skolkamrat berättar, att
Ibsen en dag läste upp i klassen en
beskrifning på en dröm som han haft
och som han upptecknat. Den gjorde
djupt intryck på gossarna.
En gång — så berättade han —
vandrade jag och kamraterna i fjällen, då
vi öfverraskades af mörkret. Vi voro
trötta och hade gått vilse. Som Jakob
fordom lade vi oss ned på marken
och togo stenar till hufvudgärd.
Kamraterna somnade snart, men jag kunde
ej sofva. Slutligen öfverväldigades jag
dock af trötthet. I drömmen såg jag
en ängel böja sig öfver mig och säga:
Stå upp och följ mig! — Hvart vill
du föra mig i detta mörker? frågade
jag. — Kom, upprepade ängeln, du
skall få skåda en syn, verkligheten,
sanningen i människans lif. Jag följde
med bäfvan. Det bar nedåt, som hade
vi stigit utför jättelika trappsteg, tills
fjällen reste sig öfver oss som
mäktiga dömer. Rundt omkring utbredde
sig de dödas väldiga stad med alla
förgängelsens fasor. En hel värld låg
där under Dödens välde, en vissnad,
bleknad, slocknad storhet. Öfver det
hela bredde sig ett dimlikt ljus, dystert
som ljusa kyrkomurar, som hvita
graf-kors sådda öfver kyrkogårdar — och
öfver hela den mörka vidden ändlösa
rader af bleknade skelett. Jag isades
vid denna syn, där jag stod vid ängelns
sida. Se, sade han, allt är
fåfänglig-het. * Då kom där en susning lik den
första aningen om en annalkande storm
lik en tusenfaldig, stönande suck, den
växte till en tjutande orkan, som kom
de döda att röra sig, och de sträckte
armarna efter mig... Jag ropade högt
och vaknade våt af nattens kalla dagg.
Den drömmen, säger Ibsens gamle
skolkamrat, kan förvisso betraktas som
ett omen, en profetia om han senare
lif som skald och författare — den
dröm han hade som gosse anger
grundtonen i hela hans kommande
författarskap.
Efter sin konfirmation lämnade
Henrik Ibsen föräldrahemmet vid femton
års ålder. Ingen möjlighet fanns för
honom att få idka konststudier, hvilket
säkert vid denna tidpunkt varit hans
önskan, och han anställdes hos
apotekare Reimann i Grimstad, en liten
stad med 800 invånare. Där stannade
han till mars 1850, då han flyttade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
