Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Henrik Ibsen. Af Jessie Bröchner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
först år 1866 som Ibsen erhöll det
årliga understöd, han då begärde. Den
gången—det var kort efter »Brands»
utgifvande — skref han från Rom
direkt till Karl XV, ett dokument,
som är af synnerligen stort intresse...
»De första frukterna af mina resor»,
skrifver Ibsen, »hafva nu framlagts för
publiken i en dramatisk dikt, kallad
»Brand», som nyligen utkommit i
Köpenhamn, och som redan några få
veckor efter sitt utgifvande väckt
uppmärksamhet äfven utom
fäderneslandets gränser. Men jag kan icke lefva
af de många tacksägelser jag
mottagit, och förläggarens honorar, som
dock efter omständigheterna år ganska
frikostigt, är otillräckligt för att
möjliggöra fortsatta resor och betrygga
ens den allra närmaste framtiden.
Det år på inrådan per telegram från
vänner i Kristiania, som jag tager
detta ovanliga steg och vädjar direkt
till Eders Majestät... Det är icke
för en bekymmerfri existens jag här
strider, utan för det lifsarbete som
jag alltjämt tror och vet, att Gud
ålagt mig — ett lifsarbe, som för
mig synes vara det viktigaste, det
nödvändigaste för Norge: att väcka upp
folket och hos det frammana stora
tankar–––––min konung är därför
mitt enda och mitt sista hopp. I
Eders Majestäts kungliga hand hvilar
det, huruvida jag måste tystna och
böja mig i den bittraste
själfuppgif-velse, hvartill någonsin en
människosjäl har tvungits — att nödgats
upp-gifva mitt lifarbete, att nödgas vika,
då jag vet, att andens vapen gifvits
mig till strid — och det är tiofaldt
bittrare, därför att jag hittills aldrig
vikit...»
Denna manliga öppenhjärtliga
vädjan understöddes på skilda sätt af
vänner i hemlandet, som inlämnade
en petition till Stortinget hvari de
yttrade, »att Henrik lbsens lifsvillkor
alltid varit en sann diktares, att hans
lif hittills varit en ständig kamp för
tillvaron, och att han icke hade att
motse en mera inbringande framtid,
än hvad hans förflutna hade varit.
Under de två sista åren hade han
bott i Rom med sin familj och där
uppehåliit sig på ett statsstipendium
på 400 daler specie samt i hemlandet
boende landsmäns hjälpsamhet. Hans
ekonomiska förhållanden beskrifvas,
enligt ingångna meddelanden, som
synerligen svåra. Det som hans
litterära arbeten kunna inbringa, är
möjligen tillräckligt för att hindra en
människa att dö för svält, men
af-gjordt för litet för en diktare att lefva
af». Det arbetades lifligt för saken,
och den 12 maj 1866 beviljade
landets lagstiftande församling Ibsen så
godt som enhälligt det begärda
diktaregaget.
Men jag går händelserna i förväg.
Ibsen bodde alltjämt i Christiania och
plågades af allehanda oroliga tankar.
De rent yttre svårigheterna pinade
honom måhända minst, men hans ande
mognade endast långsamt, och blott
långsamt antogo hans krafter sin
definitiva karaktär. Då liksom alltid
använde han en nästan till ytterlighet
gående själfkritik, och hur välkomna
litterära honorar än borde hafva varit,
var intet mer oförenligt med hans
syften och smak än att drifva
konsten som handtverk. Som en af hans
biografer säger: »Ibsen var en af de
personligheter, som yttre
omständigheter, t. o. m. nöd, näppeligen kunde
drifva till en produktion utöfver den
som framkallades af inspirationens
tillfälliga impuls — ett omdöme, som
kommer mig att tänka på hvad en af
hans berömda landsmän en gång sade
halft på skämt, då han talade om
Ibsen: »En sak är det som Ibsen inte
är, han är inte dilettant.» En af hans
vänner har sagt om honom, att han
tydligen ständigt arbetade, hemma och
ute, vid bordet, på sina promenader
och förmodligen ej minst på sitt kafé
— nästan i hvarje stad där han bott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
