Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Henrik Ibsen. Af Jessie Bröchner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leum promoveras till hedersdoktor och
mottog under stora högtidligheter
lagerkransen. Han tillbragte vintern
78—79 i Rom och sommaren i Amalfi,
där han skref »Et Dukkehjem»,
säkerligen det af hans dramer, som
inom kortaste tid tilldrog sig den
största uppmärksamheten; ingenstädes
dock mer än i Köpenhamn, som
redan under, mer än ett tiotal år varit
Ibsens litterära hufvudstad. — Vid en
stor middag i Haag för några år
sedan, hvari jag deltog och där skilda
nationaliteter och åsikter voro
representerade, hade värden försiktigtvis
satt upp i salen ett stort tryckt anslag:
»Det är uttryckligen förbjudet att tala
politik». På samma sätt lär man, efter
hvad jag hört, förfarit i Köpenhamn
under »Et Dukkehjems» första tid;
man tog äfven här sin tillflykt till
anslag, som förbjödo all diskussion
om »Et Dukkehjem». Två år senare
utgafs »Gengangere», som Ibsen skref
vid Neapelgolfens strand.
Under följande år bytte Ibsen flere
gånger om vistelseort; stundom var
han i Rom, stundom i Munchen, om
somrarna ofta i Tyrolen, dit många
berömda skandinaver tyckas haft för
sed att begifva sig. Där träffade han
både Björnson, som han ej råkat på
tjugo år, och Jonas Lie.
Efter ett andra besök i Norge år
1885, återvände Ibsen på hösten ånyo
till Munchen, där han nu var en
synnerligen känd typ, och tillbringade där
några lyckliga år. Ofta sökte han
skandinaviska eller tyska yrkesbröders
sällskap och brukade sammanträffa
med dem på ett par »Kunstlerkneipen»,
utan att dock härför försumma sitt
dagliga besök på Café Maximilien,
där han alltid satt vid ett särskildt bord
och drack sitt öl eller sin toddy —
alldeles på samma sätt som senare i
Kristiania, med den skillnad att han
där alltid satt i ett litet rum för sig
sjålf. Härvid var han oftast
synbarligen upptagen af läsning, men i sjålfva
verket observerade han ej sällan det
öfriga sällskapet eller satt försänkt i
djupa tankar. Han tog sin
regelbundna promenad, alltid inom staden,
och stannade då ofta och betraktade
butiksfönstren eller snarare
människorna framför dem.
Hans gång och hans tal hade samma
lugna, nästan behärskadt försiktiga
prägel — som ett andante af Mozart,
sade en af Ibsens tyska bekanta, —
en egendomlig liknelse, men tyskar
kunna ju se Mozart och Beethoven
nästan i allting. En af Ibsens gamla
vänner hade troligtvis rätt, då han
yttrade till mig, att Ibsen säkerligen
aldrig sagt ett enda ord som han
önskade osagdt. Han är ofta fåordig,
ibland t. o. m. tryckande tyst, men han
kan dock stundom vara en mycket
angenäm sällskapsmänniska och fängsla
såväl manliga som kvinnliga åhörare,
ja, t. o. m. barn, som t. ex. Jonas
Lie berättar. — Ibsens gåfvo då och*
då under sin vistelse i Rom soaréer
och deltogo icke sällan i
sällskaps-lifvet. Ibsen var punktligheten i egen
person och blef ytterst förnärmad,
om han fick vänta. Han höll städse
strängt på sin värdighet.
Svensknorska ambassadören i Rom gaf
en gång middag för två af de
svenska prinsarna, och inbjöd äfven Ibsen,
men först till teet. Ibsens svar gick
rakt på sak: ett kort underrättade
Hans Exellens om att Ibsen aldrig
drack te — så säger åtminstone den
norske skriftställaren John Poulsen,
en vän i den Ibsenska familjen. Jag
har redan sagt, att Ibsen är behärskad
i en ovanlig hög grad och att han med
ängslig omsorg undviker att blotta
sig. Det hände sig vid ett festligt
samkväm för endast fyra eller fem år
sedan, att någon tillskref Ibsen
personligen åsikter, som uttalats i hans
dramer, särskildt maximen »den som
står ensam står starkast». »Det har
jag aldrig sagt», invände Ibsen. —
»Nej, men dr. Stockmann» — Tro för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
