Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Olika vägar. För Varia af Anna-Lisa Andersson (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
din rikedom lyckats smyga dig in i
en sådan familj som min, så får du
allt försöka att modifiera dina
generösa infall.»
Han ändrade icke en min, utan lät
henne fortsätta, tills hon utmattad
tystnade. Då först började han tala.
Rösten var fullt behärskad, fast
mycket låg.
»Vi ha nu varit gifta i mer än
fem år och det är på tiden, att vi
förstå hvarandra rätt. Hvad jag nu
kommer att säga, har du själf tvingat mig
till genom din oresonlighet, och jag
önskar, att du hör på utan att afbryta
mig. Då jag gjorde din fars
bekantskap, var han ruinerad och stod på
branten af den fullkomligaste
undergång. Jag hjälpte honom och en tid
därefter föreslog han, att jag skulle be
dig bli min hustru. Du gick in
därpå, med förtjusning att döma efter
ditt uppförande då. Sedan dess har
jag gjort allt hvad som stått i min
förmåga för att göra dig lycklig.
Något hjärta har du inte, någon kärlek
har du aldrig hvarken gett eller
begärt. Pengar var det enda du åtrådde
och det har du fått. Under dessa år
har du förslösat förmögenheter och
jag har alltid låtit dig få som du
ville. Nu sist lät du ditt slöseri gå
så utom alla gränser, att jag måste
neka dig en sak, som du bad mig om,
denna vägran ansåg du ge dig rätt
att öfverge vårt hem, taga barnen med
dig och mot min vilja resa ned till
dina föräldrar. Du har helt enkelt
förlupit mig och skulle fortfarande
varit borta om du icke fått höra talas
om gossen. Hvad honom angår är
han son till den enda kvinna jag
älskat, fast jag var usel och feg nog
att inte göra henne till min hustru.
Nu är hon död, men jag vill
försöka att godtgöra på barnet hvad jag
bröt mot modern. Kan du inte finna
dig i detta, står det dig fritt att
begära skilsmässa.»
Under det mannen talade, gjorde
hustrun intet försök att afbryta honom,
men på hennes gnistrande ögon kunde
han se, hur uppretad hon var. När
han talade om gossens mor blef den
sträfva rösten bruten, då skrattade hon
högt och gällt, men skrattet tystnade,
då han nämnde ordet skilsmässa. Hon
satt tyst en lång stund.
»Tänker du ha honom här hemma»,
frågade hon med ett sista försök till
motstånd.
»Jag ämnar låta de tre barnen växa
upp tillsammans, Erland tycks vara en
godhjärtad, intelligent gosse, som kan
tjäna som exempel för de båda andra,
som ha en massa nycker och olater.»
»Naturligtvis, din hederliga hustru
har ju omöjligt kunnat bli mor till
något så utmärkt, som den där
slinkan...
Mannens hand lades i ett hårdt
grepp’öfver hustruns.
»Jag förbjuder dig att någonsin yttra
ett förklenande ord om henne, som
du aldrig kännt, eller att såga ett ondt
ord till gossen», sade han hest,
»tyantingen samtycker du till, att han får lika
rätt med de båda andra barnen, eller
också skiljas vi åt, gossen stannar i
alla händelser hos mig.»
Nej, inte skiljas för något pris,
skilsmässa betydde, om icke precis
fattigdom, så dock afsägelse från det
furstliga lefnadssätt hon nu blifvit van
vid.
Hon satt och funderade skarpt och
sköt buttert ut sina mjuka, röda
läppar, så kastade hon en snabb,
forskande blick på mannen under sina
långa ögonhår.
»Tänker du inte på hvad folk ska’
prata, jag blir naturligtvis utskrattad
af alla mina vänner och inte kan jag
heller få ha så roligt som förr, om
du ska’ börja spara och snåla på allt
nu för hans skull», sade hon i lidande
ton.
Han skrattade hårdt.
»Jag lofvar att du aldrig skall få
märka någon skillnad, jag skall ge dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
