Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Olika vägar. För Varia af Anna-Lisa Andersson (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt, som jag rimligtvis kan, om du
lofvar att bli god mot gossen», sade
han allvarligt.
»Jag lofvar hvad som hälst, bara
du inte ser så grym ut», skrattade
hon, som med sitt lifliga, tanklösa
lynne redan glömt de hårda ord de
växlat.
Han log bittert inom sig själf, hon
hade haft rätt, en krämare var han,
som köpte och sålde och sedan
slungade bort, hvad som icke längre ägde
något värde för honom. Och hustrun
— för guld lofvade hon med sitt lätta
sinne både modersömhet och
modersvård åt den hemlösa lilla, som skulle
inkräkta på de egna barnens rätt. Fast
icke var han den, som kunde döma
henne, då han, som var en man, glömt
bäde tro och heder för guldets skull,
hon var blott en kvinna på tjugufyra
år, afkomling af generationers
lidelsefulla, njutningslystna släkten.
Så kom då Erland att stanna hos
sin far och dennes hustru, som på
sitt lifliga sätt fäste sig vid honom,
därför att han var vacker och
begåf-vad. Han var drömmande och vek
till lynnet och gick hälst för sig själf.
För fadern hyste han en med djup
respekt blandad ömhet, som dock aldrig
fick uttryck i ord, men då fadern
smekte honom, rodnade han af glädje.
Malte Borg var tacksam mot sin
hustru för hennes vänlighet mot
gossen, och hon hade intet skäl att ångra
sig. Ibland kunde han jämföra hvad
han kände för sin hustrus barn och
Elsas son och han nästan
förskräcktes själf öfver djupet och styrkan i
kärleken till Erland.
Det var icke blott barnet af hans
älskade, som han ägnade denna
svartsjuka, senfödda faderskärlek, det var
hela den för alltid svunna ungdomen
han älskade i gossen, minnet af den
korta tid, som han varit människa,
fullt och helt.
Två år gingo och Malte Borg hade
skäl att anse sig som ett lyckans skö-
tebarn. Förhållandet fill hustrun var
godt, barnen växte öch kommo väl
öfverens, hans rikedom och anseende
ökades dag för dag. Erland hade
blif-vit en vacker och allvarlig gosse, hans
mörkblå ögon hade ett sökande,
längtande uttryck, som fadern led af att
se. Om sin vackra, ljushåriga moder
talade han aldrig, men han tänkte
ofta på hur blid hon alltid var. Han
hade börjat spela fiol och gjorde stora
framsteg, men det beredde honom stor
sorg, att han aldrig kunde återge ur
minnet, hvad modern spelat för
honom, han trodde säkert, att han skulle
kunna komma ihåg henne klart och
tydligt, om han blott funnit de glömda
barndomstonerna. Innerst i en lönnlåda
i Malte Borgs skrifbord låg ett
porträtt af Elsa, då hon var sjutton år,
men aldrig skulle han låta gossens
ögon se den bilden — han ville vara
ensam i gossens hjärta.
Bankiren Botg satt i sitt privatrum
i banken, då en dam anmäldes.
Han sade till, att den besökande
genast kunde få komma in och i nästa
minut stod en smärt kvinnogestalt i
dörröppningen, där hon blef stående,
långt efter det dörren stängts bakom
henne. Bankiren vände sig om och
visade med en handrörelse på en
bekväm fåtölj, som stod invid
skrifbor-det. Det var i början af december, i
rummet rådde nästan mörker, endast
skrifbordet upplystes af en lampa med
grön skärm, hvad som låg utanför
lampans ljuskrets var försänkt i
skymning. Den främmande närmade sig.
men så långsamt, som om hvarje steg
vållat henne smärta, hon kom som en
skugga ur dunklet, endast det lätta
si-denfraset förrådde, att hon var en
verklig människa.
Bankiren hade med någon
förvåning gett akt på henne, men då hon
kommit inom ljuskretsen och skenet
föll på hennes ansikte, blef han med
ens iskall af skräck. Han grep med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
