Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Jämlikhet. Novell af Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄMLIKHET.
novell af ULLA LINDER.
Det hade varit en animerad middag.
Inte många rätter — värdfolket voro
alltför mycket ästeter till det — och
bara en sorts vin. Men det som bjudits
hade alltsammans varit af utsöktaste
slag och i ypperligaste harmoniering
med hvartannat, en sannskyldig
kulinarisk symfonie.
Nu satt man inne i fru Ingeborgs
atelier och rökte, småpratade eller
»slöade».
Hvar och en hade efter smak och
lägenhet inrättat det så bekvämt som
möjligt åt sig. Den låga, breda soffan,
försedd med ett helt förlag af stora,
mjuka kuddar beredde en behaglig
siestaplats åt ej mindre än trenne unga
damer. Deras ljusa toaletter »gjorde
sig» charmant emot det högröda klädet
som draperade soffan, börjande högt
uppe på väggen med en bård af vildvin
i gult och grönt och fallande ända ned
ett stycke ut på golfvet.
Värdinnan själf hade helt
anspråkslöst nöjt sig med en taburett bredvid.
En af herrarna hade slagit sig ned
vid den stora flygeln, satt och
fantiserade och improviserade några subtila
pianissimömelodier.
De andra hade placerat sig rundt
omkring i rummet i fåtöljer och
gung-stolar. Ett par af de yngsta hade till
och med helt gemytligt sträckt ut sig
på den stora isbjörnsfällen framför
brasan som flammade och glödde
därinne i det rymliga kakelugnshålet.
Glasen med den gröngnistrandecuragaon
hade de ställt på det mattbelagda golfvet
strax där fällen slutade, men askan
från cigarretterna läto de ogeneradt
dala ned öfver de sträfva, hvitgrå
björnhåren, obekymrade om i fall en
och annan glimmande gnista följde
med. Eldskenet föll klart på deras
hvita skjortbröst och varma, röda ansik-
ten, men resten af det stora rummet
låg i halfskymning, upplyst endast af
ett par lampetter på ena väggen och
af tre elektriska lågor innanför slipade
blommor i ljusgrönt glas i taket.
Borta vid hörnfönstret syntes en svag
stråle af septembermånskenet på
golftiljorna och öfver gardinens liljemönster.
Samtalet, som ett tag nästan hållit
på att stanna af, hade plötsligt åter
kvicknat till lif. Man hade kommit in
på sociala spörsmål, klassförhållanden,
jämlikhetsprinciper.
Pianissimofantasi-erna hade blifvit allt mer »morendo»,
och slutligen hade improvisatören svängt
helt om på stolen. Nu satt han med
armarna korslagda öfver bröstet och
ryggen lutad mot tangenterna och
kastade då och då in ett anförande i den
allmänna diskussionen.
Det var en af de unga damerna i
soffan som dragit upp ämnet, och ju
mer de andra opponerade sig mot
hennes meningar, dess ifrigare blef hon.
»Men det är ju bara gamla
fördomar!» ropade hon och satte sig
stridslystet upp från den föregående bekvämt
halfliggande ställningen. »Gud, hvad
ni ä’ belastade med fördomar, mina
stackars vänner! Det är rent af, så jag
kommer att tänka på de stackars
egyptierna som knogade med Cheops
pyramid !–––Som om inte en man, som
arbetar med sina händer, skulle kunna
vara lika kultiverad som en, som arbetar
med hjärnan!»
»Skulle kunna, jo!» kom en släpande
basröst från gungstolen borta i hörnet.
»Men frågan är, i fall han verkligen
år det––-»
Men hon afbröt honom.
För öfrigt — arbeta vi inte alla med
händerna kanske, — vi som äro
samlade här nu ? Ja med undantag af Axel
kanske och hans unge vän därborta»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
