Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Jämlikhet. Novell af Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Human och vänlig och regäl i alla fall.
Jag värderar henne på det högsta.»
Tåget började sakta farten, så kom
en skarp signal för Sickla. Några
passagerare stego af och andra kommo på.
Elsa såg med en hjälpsökande och
på samma gång orolig blick mot dörren.
Hon fruktade att stöta på någon bekant
som skulle få bevittna hennes téte-å-téte
med tapetseraren och önskade likväl
att någon måtte uppenbara sig som
kunde komma och rädda henne, någon
som hon kunde ta till förevändning
för att undslippa denne enträgne och
ovälkomne kavaljer.
Hon kände hans ögon kalla och
granskande med något misstänksamt,
hvasst i blicken. Hon förstod att han
genomskådat henne.
»Det var en bra treflig dag därute
på Ekhult», tog han i än en gång,
besluten att inte ge tappt, för
kamraternas skull.
»Ja, mycket treflig.»
»Ser fröken, för en arbetare som
mig, som dag ut och dag in går omkring
i arbetsblus och bland arbetsblusar —
rum och mat och resonemang och
alltsammans också i arbetsblus, förstår
fröken —, var det en riktig liten
högtid. Man kan nog njuta af det
som är godt och fint och smakfullt
kan fröken tro, om man också inte
förstår sig på det precis så instuderadt
som andra. — För mig var det i alla
fall en högtid och en stor njutning.
Och att få sitta och språka så där
förtroligt, trefligt och gemytligt med två
sådana kapabla fruntimmer som fröken
och fröken Käll, det är inte
hvardagsmat för en annan ska jag säga––––-»
»Ja, jag tyckte också det var mycket
roligt–––-»
»Jaså, fröken tyckte verkligen det?
Det var mycket vänligt — riktigt vänligt.»
Nu gaf lokomotivet signal för
Storängen. Herr Jonsson reste sig och
lyfte på hatten.
»Ja då får jag tacka så mycket både
för senast och för sällskapet nu», sade
han. »Och så får jag be om ursäkt
för att jag besvärat fröken.»
»För all del.»
Han räckte ut handen, hon reste sig
till hälften.
Det undgick henne inte att hans
röst under de sista replikerna fått en
annan klang, den lät stel och
reserverad, och leendet var alldeles borta.
Han bugade sig djupt och en smula
tafatt, och de klara blå ögonen sågo
in i hennes, allvarliga och med en
skymt af förakt i sig — eller kanske
det bara var hon som inbillade sig.
Det hade emellertid kommit in nya
passagerare. Elsa upptäckte plötsligt
ett par bekanta, fru v. K. och dotter.
»Nej se, så roligt!»
»Goddag! Hur står det till?»
De slogo sig ned. Med paketer,
parasoller och sjalar fyllde de hela
bänken midt emot Elsa.
Samtalet hade genast kommit i full
gång. Elsa drog en liten suck af
lättnad. Hon kunde inte hjälpa, hon var
glad, att herr Jonsson och hans tre
kamrater stigit af, innan fru v. K.
kommit in.
Genom fönstret kunde hon se de
tre unga männen som på perrongen
utanför flockade sig omkring Jonsson,
skrattande och tydligen skämtande med
honom för den fina reskamratens skull.
Han stod där allvarlig, en smula brydd,
och spejade uppmärksamt in mot
rutorna på de sakta förbiglidande vagnarna.
Elsa vände hastigt hufvudet åt andra
hållet. Det kunde vara nog med
artig-hetsbetygelser nu.
Men på samma gång rodnade hon
häftigt inför sina egna tankar.
»Åh, hvilken stackare jag är», tänkte
hon med en suck, allt under det hon
låtsades vara idel öra för sina
reskamraters lifliga svada. »Det är nog så
som Åke sade, vi äro inte mogna ännu.
Hyarken jag eller han. — Absolut inte
jag, gunå’s!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
