Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Tolfte kapitlet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^Rt^ENS FÖRRÄDARE.
ROMAN FRÅN REVOLUTIONEN
I PETERSBURG 1905.
Af THEO v. BLANKENSEE. Bemyndigad öfyersättning.
(Forts, från N:o 5.)
— Nej! Det kommer jag inte att
göra, ty förr skulle jag kunna röra en
sten till medlidande än mina fiender,
som genom list och förräderi bragt
mig i fördärfvet.
En ringaktande axelryckning var
öfverstens enda svar. Han befallte
rättstjänarna att återföra fången till sin
cell.
Nu fördes Anna Petrowna samma
väg tillbaka till fängelset, under skymford
af rättstjänarna, som ej skydde att drifva
fram den värnlösa medelst knytnäfsslag.
Och innan järndörren åter slöts igen,
måste hon emottaga slag af nagajkorna.
Så låg hon åter på stengolfvet.
Hon hade förut med möda hållit sig
upprätt, och nu sjönk hon alldeles ihop.
Hon förmådde ej tänka eller fatta något
beslut. Hon försjönk i en slags dvala.
Men ännu var det ej slut på hennes
lidanden.
Döden skulle hon hälsat som en
befrielse, där hon hjälplös låg på
golf-vet. Hon längtade efter den! Men
denna hennes längtan skulle ej blifva
tillfredsställd.
Timmar hade gått! Kanske äfven
dagar.
Anna Petrowna hade ej mer någon
aning om tiden; hon var ur stånd att
tänka en redig tanke.
Då öppnades åter den tunga
fängelsedörren.
Nu väntade henne döden!
Nu skulle det blifva slut på hennes
lidanden.
Med en blick af hopp såg Anna
Petrowna mot dörren.
Men då hon blef varse den
inträdande, sjönk hon förlamad tillbaka.
Det var Maxim Bachruschin, som i
sällskap med en polisbetjänt kom in
i cellen. I ena handen höll han ett
papper.
— Hvad tror du, sköna Anna
Petrowna, jag har här i handen?
Anna Petrowna vände bort hufvudet
och teg.
— Alltid lika egensinnig! fortfor han
med ett skallande skratt, som kom Anna
Petrowna att rysa.
Om ej något annat kunde göra henne
i stånd att resa sig, så gjorde den
förhatlige mannens närvaro det. Hatet
uppflammade åter hos henne, då hon
befann sig öga mot öga med honom.
Hon tycktes få nya krafter, nytt lif.
— Det år din dödsdom! Lille far
zaren har undertecknat den! Nu måste
du dö, min dufva lilla!
— Jag längtar efter döden.
— Men, Anna Petrowna, du kan
bli fri. Du kan börja ett nytt lif. Ett
härligt lif! Bara om du vill! Jag kan
sönderrifva detta papper! Det beror
på dig själf.
— Jag vill dö!
— Såå! hånade Bachruschin. Jag
ville gärna rädda dig och din vän!
Din Sergius!
För Bachruschins lurande blick
undgick det ej att Anna Petrowna ryckte
till vid detta namn. Han insåg att
detta var hennes sårbaraste punkt.
— Ja, just Sergius Baburin! Äfven
hans dödsdom har jag i mina händer.
Du kan rädda honom, min dufva lilla!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
