Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
janoff med en ödmjuk bugning, fastän
han visste att han ej skulle få en
kopek af den halfva millionen.
— Ni talade om den där Alexei
Maximowitsch, som gick så genialiskt
tillväga vid Michailows mord. Vet ni
något närmare om honom?
— Nej. Jag har gjort mig mycket
besvär för att få reda på honom, men
förgäfves. Han är mycket... pålitlig.
Men hvem han är vill han inte säga.
— Är han den Alexei
Maximowitsch, som väcker så mycket
uppseende genom sina tal?
— Ja-
— Håller han dem på uppdrag
af er?
— Ja-
— Hm! Då står väl också den
där Oregori Oapon i er sold?
— Nej! Men han är inte farlig.
Ett litet uppror skadar inte.
Därigenom blir vår makt bara bättre
be-fästad.
— Då ställer väl den där Alexei
Maximowitsch på er uppmaning till
med ett litet upplopp?
— Ja. Allt är redan forberedt.
— Men den där Oapon är nog
farlig.
— Det tror jag inte! Ryssen
kommer nog med ett par piskrapp åter
till besinning. Han är lik en hund
som slickar piskan, hvarmed man
slagit honom.
— Jag hoppas att ni har rätt.
— Det har jag nog.
— Godt! Men jag har uppehållit
mig för länge. Farväl, min käre
An-drejanoff! Michailows pengar tar jag
alltså hand om.
Med dessa ord lämnade Feodor
Gregorowitsch Danileff rummet, under
det att Andrejanoff bugande följde
honom till dörren.
Men knappt hade dörren slagit igen,
förrän Andrejanoffs anlete fick ett
hat-fullt uttryck.
— Jag känner dig, Feodor
Gregorowitsch! mumlade han. Men jag har
mina får på det torra! Du kan göra
som du vill.
Han gick fram till skrifbordet och
slog sig ned i den höga länstolen.
Några minuter satt han och funderade,
men böjde sig därpå ned öfver de
uppstapplade papperen och började sitt
arbete. Intet annat ljud förnams i
rummet än pennans raspande och
prasslet af papper.
Andrejanoff var fördjupad i sitt
arbete.
Han märkte ej hur Sergius Baburin
reste sig upp och smög sig fram i
rummet.
Andrejanoff hvarken såg eller hörde
någonting.
Sergius Baburin närmade sig, tog
upp en revolver ur fickan och riktade
den mot Andrejanoff. Härpå ropade
han med hög röst hans namn.
Andrejanoff såg sig förskräckt
omkring, och då han igenkände Baburin,
då han blef varse det dödsbringande
vapnet, sprang han upp från sin stol,
så blek att hvarje blodsdroppe tycktes
hafva vikit från hans anlete. Han
sträckte afvärjande ut händerna mot
den unge mannen och ropade med
ångestfull stämma:
— Min herre! Hvad tar ni er till?
Jag ropar på hjälp!
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
