Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XIV. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rattrays yfviga mustascher dolde att
han plötsligt bet sig i lappen.
— Baronen tillhör alltså det parti,
som är emot Tressingham? mumlade
han liksom för sig själf. Jag kan
undra, om det var Tressingham själf
som reglade om dörren i den falska
inbillningen att det skulle gagna honom,
i stället för att det just gjort motsatsen?
Hans hjärna måste hafva varit en enda
röra af gissningar i det ögonblicket,
antingen han är brottslig eller tvärtom.
Han har kanske tappat hufvudet och
begått en dumhet, som det nu är för
sent att afhjälpa. Jag måste gå till
honom och sondera.
I stället för att genast vända åter
till the Hall tog alltså Rattray vägen
uppför bygatan till Landon
Tressing-hams bostad. Den unge mannen hade
kommit åter från begrafningen och tog
emot honom med en ifver, som väckte
Rattrays medlidande. Här fanns
tydligen en man, som suckade efter
mänskligt deltagande, emedan han började
inse att han var en paria, en spetälsk.
— Jag har följt ert råd, sade han,
sedan han förgäfves försökt öfvertala
gästen att slå sig ned i länstolen i det
hemtrefliga rummet. Jag har tagit emot
min brors anbud om ämbetet genom
ett telegram och har nu fått bref från
biskopen att han ej har någonting emot
aftalet. Jag skall genast tillträda ämbetet,
litande på att ni, mr Rattray, skall
rentvå mig, ty en kyrkoherde, som
allmänt anses hafva mördat sin föregångare,
skulle vara en alltför stor kuriositet,
eller hur?
Han hejdade sig med ett nervöst
skratt, som var på gränsen till hysteri,
och Rattray iakttog honom allvarligt,
i det han taxerade hans styrka. Han
var visserligen redo att hjälpa denne
man för Winnies skull, men det skulle
vara en dålig tröst att tro att hans
själfuppoffring ägt rum till förmån för
en vekling.
— Det gläder mig att ni inte lät
skrämma er, sade han. Men sedan ni nu valt
den djärfva vägen, må$te ni äfven
uppträda i enlighet därmed. Jag önskar
hjälpa er, men kan inte göra det, om
inte ni hjälper mig. Hvarför i all
världen reglade ni den där yttre dörren,
sedan klockarn slagit allarm, och ni stod
ansikte mot ansikte med den döde?
Landon Tressinghams fullkomligt
förbryllade min besvarade frågan bra
mycket fortare än hans ord.
— Jag vet inte hvad ni menar. Jag
gjorde inte alls något sådant!
Rattray, den skarpe iakttagaren af
den mänskliga fysionomien, accepterade
fastmer än orden det sätt, hvarpå detta
utlåtande gafs.
— Besvara då ett par frågor,
utbrast han. Hvem fanns i sakristian
tillsammans med er förutom Qoodger,
tills polisen tog hand om saken?
— Endast kyrkvärdarne squire Basset
och arrendator King, lydde svaret.
— Försökte ingen annan komma dit
in — från kyrkan menar jag förstås?
— Vid första allarmsignalen skyndade
baron de Guérin genom korsgången
till sakristian, men jag släppte inte in
honom. Han stod kvar en lång stund
i dörren och tittade.
— Tack, sade Rattray kort, nu skall
jag ej besvära er vidare. Jag reser
till staden i afton och har brådtom.
Men hör på, Tressingham, det kan
icke döljas att ni ju råkat i en svår
knipa, och ni kan blifva häktad när
som helst. Sker detta, då önskar jag
att ni skall förmå er advokat att
engagera en ansedd privatdetektiv — inte
en af de skrytsamma hajarna — och
ålägga honom att någonstans hår i
trakten leta fram en person, som bär
eller har burit en väst med
agath-knappar.
— Det skall jag göra, sade Landon
och följde honom till dörren. Men
hvad skall detektiven göra, når han
funnit mannen — om han finner
honom?
— Det måste bero på, hvem mannen
är. Jag skall då träda till och tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
