Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XV. Den gula automobilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans fintlighet. Fruktan var ett okändt
ord i den indiska officerns ordbok,
men han var likväl i det ögonblicket
medveten om att han väntade en fara
— en öfverhängande fara — från ett
håll och af en art, som hans
snillrikhet ej förmådde utgrunda.
Förklaringen kom emellertid hastigt
nog efter denna egendomliga känsla —
kom i form af ett doft bur-r-r från en
väldig automobil, som kom
framrusande med full fart på den ännu
osynliga landsvägen. 1 samma ögonblick
som betydelsen af bullret trängde in
i hans hjärna, nästan så snart som
ljudet nådde hans öron, körde han
ut hufvudet genom fönstret och ropade
till kusken:
— Automobilen har vikit in i
alléen, håll åt sidan, man, det gäller
lifvet! Den är inpå oss om tio
sekunder.
Körsvennen hörsammade
befallningen och litet till. Med en ryckning i
tömmarne klämde han broughammen
så tätt intill vallen att dörren ej kunde
öppnas och hoppade därpå med ett
väldigt skutt från kuskbocken in i häcken
på vallens topp. Mr Mandible gjorde
våldsamma ansträngningar för att öppna
vagnsdörren på den sidan, som var
längst från vallen, men Rattray drog
honom tillbaka.
— Vi kunna ej hinna ut, sade han
lugnt. Ni skulle säkert blifva
öfver-körd. Låtom oss sitta stilla och hoppas
att den må slippa förbi.
Alltsammans hände på kortare tid
än en minut — den plötsliga glöden
af det stora, röda ljuset i kurvan,
frustandet af den uppskrämda hästen,
som genom någon lycklig slump slapp
undan på ett hår när, det starka
brakandet, då vagnen splittrades i atomer
och rytandet at den förödande
automobilen, då den rusade vidare med
ohejdad hastighet bort från ödeläggelsen,
som den åstadkommit.
Den försiktige körsvennen var lika
kvick att skynda till hjälp, som han
varit i instinktlik själfbevarelse.
Spillrorna af vagnen hade knappast fallit
till marken i en hopgyttring af stickor,
förrän han stod midt ibland
alltsammans, hvarest en olycksbådande
tystnad rådde.
— Åro ni skadade, gentlemän?
ropade han, knappast väntande det svar,
som kom i form af ett stönande från
häcken midt emot.
— All right, sir, jag skall tända en
vagnslykta, om jag kan hitta en, som
inte är krossad, ropade han och fick
lyckligtvis nästan ögonblickligen tag i
en sådan. Stönandet visade sig
härröra från mr Joseph Mandible, som
kastats liksom af en ilsken tjur till
andra sidan af vägen, men genom ett
under knappast tagit någon skada.
Han hämtade sig och repade åter mod,
då han hjälptes på fotter, samt
skyndade fram för att bistå kusken i att
leta efter Rattray.
De funno honom liggande sanslös
under högen af spillror, med likblekt
ansikte och förvridna lemmar i ett
kaos af krossadt trävirke och
glas-skärfvor. Då de lyfte upp honom
mycket försiktigt, lutade sig
körsvennen ned och kände på hans hjärta.
— Han lefver, sir, men det är äfven
allt! lydde hans utslag. Hvad i all
världen skola vi taga oss till med
honom? Vi ha en mil till staden och
tre till Maplehurst.
— Hästen tycks ej hafva tagit skada,
sade mr Mandible. Ni gör bäst i att
taga af seldonen och utan sadel rida
till Basingstoke efter en annan vagn
och en läkare. Jag skall vänta här
hos honom. Sedan skola vi föra
honom tillbaka till Bassett Hall.
— Det blir bra sir, sade kusken.
Men vi göra allt bäst i att bära in
honom på fältet, den där förbannade
automobilen skulle kunna komma åter.
— Jag skulle tro att den håller sig
undan så mycket som möjligt från
skådeplatsen för sitt omänskliga
nidingsdåd, sade mr Mandible, i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
