Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Ett drama i Klondyke. Af Georges Dupuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hallå — hvem där?
1 detsamma öppnade värden dörren.
— Stig på, mina herrar, om ni
behaga!
En duktig brasa brann i den
röd-glödgade kakelugnen, ett par lampor
upplyste rummet, och sedan de två
männen tagit af sig pelsarna, slogo de
sig ned vid ett bord, i det de ställde
ett litet järnbeslaget skrin framför sig.
Värden sträckte fram handen.
— Skall jag kanske förvara det där
skrinet för er?
De skrattade och svarade med
händerna på skrinet.
— Nej, nej, det släppa vi visst inte
ifrån oss! Det är resultatet af vårt
arbete under tre år, men det lönade
sig.
— Guldstoft förstås, sade värden.
— Som ni säger, guldstoft.
Omkring 70 tusen dollars.
— Det var tusan! Och herrarna
tänka öfvernatta här?
— Ja visst! Vi komma från
Daw-Son, och om vädret tillåter det, fara
vi i morgon söderut till Skagway i
Alaska.
— En besvärlig resa.
— Ja, men sedan komma vi hem
till Kanada och till våra anhöriga.
Vid närmaste bord, tätt vid den heta
kakelugnen, höll en man på att sluta
sin middag. Han lutade sig tillbaka
på stolen och lyssnade till samtalet.
Då talet föll på Kanada, rätade han
på sig och sade:
— Ursäkta mig, mina herrar, jag
är kanadensare liksom ni, och om jag
förstått er rätt ämna ni er till
Labarge-sjön. Detsamma år fallet med mig.
Olyckligtvis måste jag genomvandra
denna snööken i små dagsresor och
till fots. Jag har förlorat allt i Mc
Queslenlägrets dalgångar, där i öfrigt
* ingen någonsin kommer att hitta guld.
Jag har vistats där två år under
ihärdigt arbete och har lidit stor nöd. Det
låter märkvärdigt, men jag måste lämna
Klondyke till fots.
— Det är hårdt! mumlade en af
resenärerna.
— Så hårdt att jag på allvar
fruktar att aldrig komma fram, och att jag,
om ni skulle vilja taga mig med er
som vägvisare — och som landsman
— så mycket mer, tillade han fortare,
som den stora Jukon är föga säker,
och det är bättre att vara tre än två,
när man skall passera detta osäkra hörn
af norden. Jag vet visserligen att min
begäran kan förefalla påflugen, men
nöden och utmattningen drifva mig
att framställa den. Jag är dessutom en
gammal och van hundstyrare, jag
känner nejden, kan läsa i snön som i en
bok och skall göra allt för att göra
mig nyttig. Mitt namn är Fred Rolf.
De två vännerna utbytte en blick.
— Topp, det är afgordt! Vi resa
i morgon bittida vid sjutiden.
I daggryningen lämnade männen den
gamla gästgifvaregården.
— Om ni vill, skall jag köra, sade
Fred Rolf. Sätt er tätt intill hvarandra,
då fryser ni mindre.
De installerade sig i släden, de två
kompanjonerna arm i arm, insvepta i
sina pelsar, och den ene sittande på
skrinet, som innehöll det härliga
guldstoftet.
— Ä’ vi färdiga, sade Fred Rolf,
hållande de korta tömmarna, liksom
när man kör en plog. Med en
axelryckning kastade han upp sitt gevär,
som han bar i ett band, och smackade
med tungan.
Hundarna började springa med stor
hastighet. Han manade på dem med
rop, utan slag, och skickade ut
uppmuntrande rop i den stora, tysta
snööknen.
Ehöö!... Ehöö!... Mush! ... Ti
klå! . . . Kåå!...
Djuren galopperade af alla krafter.
— Det är indianska hundkörare som
lärt mig konsten, sade han.
Det gick framåt med ilande fart.
— Håll er fast gentlemän, här är
en kurva. »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
