Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Ett drama i Klondyke. Af Georges Dupuis - Människan mot hundarne. En fåfäng strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ni är väl säker på vägen? sade
en af männen.
— Alldeles säker! ... Håll er fast!
Och de hakade sig fast vid
hvarandra.
— Men vi köra ju rakt ut i sjön,
ni. . .
Rösten, som talade, hann ej afsluta
meningen.
Två dofva skott utan eko afbröto
tystnaden.
Människan mot hundarne.
En fåfäng strid.
Genom två hastigt på hvarandra
följande skott i nacken hade fred Rolf
dödat de två männen. Det hade skett
med så stor precision och en så
svindlande hastighet att de knappast hunnit
ana det, och den andre föll ned utan
ett skri och utan en rossling i samma
ögonblick som den förste rullade
huf-vudstupa i snön.
Vid ljudet af de två skotten hoppade
och drogo hundarna så våldsamt i
linorna att släden höll på att stjälpa.
Men därpå stannade de plötsligt
bredbenta, med håren på ända och
blod-sprängda ögon och tjöto med en så
förfärlig röst att mördaren skälfde och
raglade baklänges, liksom om han
fruktade att de skulle kunna slå alarm midt
i den oändliga ensligheten.
Men han återvann mycket snart sitt
lugn.
Här under snöns svepduk, i den
oändliga tystnaden, i denna öken tio
mil frän hvarje mänsklig boning, och
vid en årstid, då människor stänga in
sig som vilddjuren i sina hålor, hvem
skulle månne höra det här?
Han ryckte på axlarna och befallde
med torr och häftig röst:
— Tyst, nu kan det vara nog!
Men hundarna fortforo att tjuta.
Han såg sig omkring. De två
offrens blod höll redan på att stelna och
bildade en röd fläck i snön. Han
funderade ett ögonblick.
— Om jag rör dem, förstör jag
kanske mina kläder . .. Hur skall jag
bära mig åt?
Då lindade han in de dödas
huf-vuden i filtar, som han band fast kring
halsen med läderremmar, dem han
ryckte af slädens beklädning.
Därpå föste han undan de
motsträf-viga hundarna medelst starka
pisk-smällar och började skratta.
Han hade icke misstagit sig! Han
befann sig tätt vid sjön. Denna är
glupsk och tyst. Den återlämnar aldrig,
hvad man skänker den och förråder
icke sina vänner.
Han hejdade hundarna och sopade
bort snön. Då han befann sig på den
fasta isskorpan, försökte han stampa
med hälen, och då han hörde ett doft
ljud, gjorde han ett stort hål genom
att såga ut en rund isskifva med en
såg, som fanns i släden.
Vattnet var klart och lugnt. Han
tog de två liken och lät dem glida ned
i hålet det ena efter det andra. Man
hörde ett kort plumsande, ingenting
vidare. Ansträngningen och
spänningen stego honom åt hufvudet, oeh
därtill kom ett egendomligt klagande ljud,
snarlikt gråt och suckar — de stora
hundarnas tjut för de döda . .. Han
måste göra slut därpå, grep därför
is-Iocket, lade det tillbaka på sin plats
och utjämnade med foten snön, som
han makat undan.
Då först vände han sig åter mot
släden och såg en syn, som kom
honom att känna kalla kårar utmed
ryggen.
De sex raggiga hundarna, som
numera tystnat, betraktade honom med
glödande ögon, i det de visade
tänderna. Djup tystnad rådde omkring
honom. Han hörde sitt hjärta slå, och
blodet susade för hans öron.
— Det skulle då verkligen vara •
för enfaldigt att rygga tillbaka för
några hundar, mumlade han.
Tillbaka! Höö!
Men hundarna började morra. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
