Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Indianska legender. Tolkade för Varia af G. Rosenberg - II. Shingebiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framför elden och gnolade på en visa.
Kabibonokka lyssnade och kunde
tydligt höra hur han sjöng:
Kabibonokka, neej, ininee,
We-ya, ah-ya-ya-ia.
Kabibonokka, neej, ininee,
We-ya, ah-ya-ya-ia.
Ian, neej, ininee, aa-ia,
Shingebiss, ia-ya, ....
Stormens gud, jag känner dig
Du är blott en man likt mig.
Blås du, blås från kallan nord!
Shingebiss för köld är gjord.
Hvirfla snön så godt du kan!
Här är Shingebiss din man.
Hej, hurra! Så fri, var viss,
Ingen är som Shingebiss!
Jägaren visste att Kabibonokka var
utanför hans dörr, men han låtsade
om ingenting utan fortsatte att sjunga.
Slutligen, för att ej låta sig narras af
sitt tilltänkta offer, trädde Kabibonokka
in i wigwamen. Utan att säga ett ord
tog han plats midt emot Shingebiss.
Husets herre å sin sida antog den
mest liknöjda min af välbehag som
kan tänkas. Ingenting uti hans ansikte
förrådde att han hörde stormens tjut
eller kände den bitande vinden. Lika
litet kunde man se på hans lugna
värdiga sätt att han märkte närvaron af
en så distinguerad gäst. Han tog
eld-m tången och rörde om i brasan, likasom
vore han alldeles för sig själf, samt
började åter att sjunga:
Stormens gud, jag känner dig.
Snart började tårarna strömma utför
Kabibonokkas kinder och tilltogo så
hastigt, att han sade för sig själf till
slut: »Det här står jag inte ut med.
Han smälter mig ju alldeles, om jag
inte går ut.» Och ut gick han,
lämnande den oefterrättlige Shingebiss att
roa sig i ensamheten. Men han beslöt
att sätta ett p. för hans musicerande.
Allt skarpare lät han vindarna fara
fram öfver marken. Han gjorde luften
så kall, att hvarje vak i isen frös till
och själfva isen blef så tjock, att fiske
var för Shingebiss en omöjlighet. Men
ankmannen var outtröttlig, och genom
att gå till långt aflägsna trakter och
djupa vattendrag lyckades han skrapa
ihop medel att uppehålla lifvet. Hans
fyra vedknubbar gaf honom tillräckligt
med eld och de få fiskar han fångade
räckte godt till för honom. Och i
lugn och ro njöt han sina måltider.
Kabibonokka tvingades slutligen
upp-gifva alla försök att kufva honom.
»Han måste vara en Monedo*. Jag
kan hvarken frysa eller svälta honom.
Han får vara.»
•) Ande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
