Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Ett öde. Novell af Vald. Tjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ni gör så stor affär af detta,
svarade han mig, säg, betyder då ett
människolif så mycket?
Men han sade det utan ironi och
med stark tonvikt, som väntade han
att hans underliga fråga skulle tagas
på allvar.
— Åtminstone för den som varit
nära att mista det, sade jag litet torrt.
Det uppstod en paus, som jag bröt:
— Förra gången räddade Ni mig i
dubbel bemärkelse!
— Å, där nere vid kajen — jag
går ofta dit, jag har dragit upp en
sedan dess!
Hans vårdslösa ton förargade mig
en smula och jag sade med en viss
skärpa:
— Kanske Ni betraktar det som en
sport — går där nere för att vara i
tillfälle att rädda människolif?
Han blef blodröd och som om mina
ord träffat någon sårbar punkt, svarade
han sträft:
— Ett malplaceradt skämt, mr
Bernhard, och vände mig ryggen.
Förra sommaren fick jag en tängre
tids permission och begagnade den till
att besöka hemmet i gamla Sverige.
När jag återkom och inträdde i
tjänstgöring, frågade Marsh mig om min
resa, och ännu med förtjusningen i
blodet efter den härliga månad jag
upplefvat, svarade jag honom.
— Ni vistades på landet? frågade
han.
— Ja.
— Kanske på ett ställe med
blommande äppleträd omkring en hvit
herrgårdsbyggnad med doftande
syrén-häckar längs den röda ladugårdslängan?
— Ni är svensk! utbrast jag
förvånad, ty de sista orden hade han
sagt på svenska och i fyra år hade
jag ju arbetat under honom, utan att
han forrådt sig eller att jag haft en
aning om, att han var min landsman.
Hans engelska var som en infödings
och han verkade helt yankee med sitt
energiska, oroliga väsen.
En glimt lyste upp hans
djupliggande ögon.
— Kom upp till mig i kväll, sade
han, så får jag höra litet, om hur det
står till däröfver!
Vi hade någon gång varit
tillsamman ute, men detta var första gången
han bjöd mig hem till sig. Han
bebodde i Cambridge en villa, som han
själf låtit uppföra åt sig, den var hållen
i svensk herrgårdsstil och inredd med
en nästan sträng enkelhet, hvilken dock
i sin gedigenhet verkade dyrbar.
I sitt arbetsrum hade han låtit
framsätta whisky och vatten åt mig, själf
drack han ej spirituosa, utan höll sig
till dessa »sodadrinks», som
amerikanarna variera i oändlighet.
— Och nu skall Ni berätta mig,
hur det såg ut i gamla Sverige?
uppmanade han mig och satte sig bekvämt
tillrätta i läderfåtöljen. Nu och allt
sedan talade vi alltid svenska när vi
voro på tumanna hand.
— Voro syrénerna utslagna, när Ni
kom först — låg äppleblommen som
aprilsnö på den svarta marken? Berätta!
Jag beskref så godt jag kunde min
sommartur, talade om ekarnes
gyllen-grönska utanför gårdens röda väggar,
trädgården med syrénberså och ankdam,
där några gamla pilar i sommarhettan
törstigt doppade sin grönska. Jag
berättade om midsommaraftonen med
majstång och logdans och den bleka
midsommarnattens svärmerier och
upptåg och så kom jag till det, som för
mig var allra vigtigast — flickan, som
jag funnit därute just
midsommaraftonen och som genast tyckts mig den
sötaste flicka i världen. Jag. bar nu
hennes ring på min hand och för
hennes skull var det, jag nu för alltid
skulle lemna Amerika.
Men ingeniör Marsh afbröt mig:
— Kärlek intresserar mig inte och
flickor ännu mindre, jag vill höra om
Sverige!
— Hvad skall jag väl berätta mera,
sade jag litet stött. Ni tyckes inte vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
