Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Ett öde. Novell af Vald. Tjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Kanske ändå, fröken! Men vet
fröken då, hvad en sådan troligen nu
skulle gjort?
— Nej, hvad?
Men nu var det slut med Olas mod,
han tystnade stum och röd. Kyssa
bort de där smyckena, hade han ämnat
säga och kanske gissade hon sig till
hans tanke, ty hon sade spefullt:
— Er uppfostran går raskt framåt,
Ola!
— Men skål, mr Bernhard, afbröt
ingeniör Marsh sin berättelse. — Ni
glömmer af min gamla, goda whisky.
— För kärlekshistorien — ja,
svarade jag snabbt, men det är förlåtligt!
Han tycktes samla sina tankar och
med blicken följande cigarrens blåa
ringlar, som flöto ihop i ett allt mera
tätnande moln under takets mörka
bjälklager, fortsatte han:
Olas kärlek för denna vackra
behagsjuka kvinnovarelse, som hette Linda
Wellen, växte hastigt och på bränsle
åt hans låga sparades ej. Hon njöt
af att pröfva sin makt på den
okonstlade lidelsefulle unge mannen, så olika
de slags män hon hittills flirtat med;
det var en lek så god som någon att
fylla ut den enformiga tiden med.
På aftnarna fick Ola visa henne vägen
till aflägset belägna utsiktsberg, till
något gammalt pittoreskt torp eller
någon källa. Han kunde få bära henne
öfver sumpiga kärrmarker, lyfta henne
ned för stup, framställa en idylls alla
faser tillsamman med henne.
En söndagsförmiddag fick Ola segla
ut med henne på Vänern. Vinden
hade varit frisk först, men mojnade
snart och med nästan slappa segel
drefvo de för svaga dyningar i soldisen.
Fröken Lindagull lekte med en
rosengren, som hon brutit i trädgården, den
var full af mörkröda, hvassa taggar,
men bar endast en enda hvit,
half-vissen ros, som doftade starkt i värmen.
Fröken Linda flyttade sig närmare Ola,
han var klädd i en mjuk, fin
sporttröja och stor halmhatt och såg ut
som en gentleman. Hon tog af honom
hatten och betraktade honom med ett
gillande uttryck, så strök hon sakta
med sin svala hand öfver hans panna,
där hattbrättet bevarat den hvit under
hårfästet. Denna lätta beröring var
nog för att hos Ola framkalla en sedan
länge hotande eruption.
Han grep hennes hand och betäckte
den till armbågen bara armen med
snabba, heta kyssar. Hon försökte
fåfängt rycka sig lös. Då slog hon
honom öfver ansiktet med
törnrosgre-nen, men han kände ingen smärta, de
doftande rosenbladen, som fladdrade
ned kring hans hufvud, tycktes honom
som smekningar. Hon slog till ännu
en gång och en tung bloddroppe rann
långsamt ned för den hvita pannan
och i en djup rispa i huden satt en
tagg kvar. Det var som om denna
bloddroppe kommit det att lysa rödt
för hans ögon, han blef som en
rasande. Båten var nära att kantra,
när han drog flickan intill sig, hans
kyssar haglade öfver henne, öfver hals,
mun och kinder och hon låg hvit af
rädsla i hans armar.
En kastvind lade båten på sidan och
hvisslade genom seglen.
— Gud — vi kantra — mumlade
hon.
Ola var vaken i ett ögonblick och
på sin plats. Det blåste friskt nu, han
refvade seglen och kisade ut mot hafvet,
vågtopparna fräste hvita därute.
— Styr hemåt! befallde fröken Linda
med återvunnen fattning.
Han såg osäkert på henne.
— Hvilket vilddjur Ni är, sade hon,
icke skulle man kunnat tänka sig det!
Och hon skrattade litet nervöst men
det var nästan med beundran hon såg
på Ola. Hon trefvade sig bort till
honom och torkade af blodet i hans
panna med sin lilla spetsnäsduk.
— Tack, sade han tafatt, Ni förlåter
mig väl aldrig fröken Linda?
Han var ödmjuk och bedjande som
ett barn nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
