Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Ett öde. Novell af Vald. Tjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Har jag? Om du famnat min
kropp, kysst min mun, har jag inte
därför gifvit dig min själ — åh nej,
yfs inte, John Ola!
— Du har gifvit dig åt mig,
upprepade han envist, för honom var det,
trots hennes ord, det starkaste
argumentet.
— Och vi skulle gifta oss kanske?
— Ja.
— Men jag är flera hundra år äldre
än du!
— Jag kan växa i kapp Linda!
— Och jag skulle kallas madam
Matsson och bo på landet.
— Nej — å nej.
Och han redogjorde för sin plan.
Han hade en morbror, som var
handlande i Vänersborg. Denna var
barnlös och det var meningen, att Olas
broder en gång skulle öfvertaga affären.
Han var i Vänersborg sedan i vintras,
men trifdes inte, det skulle lätt nog
kunna arrangeras så att Ola finge byta
med brodern — allt skulle ordnas så,
att Linda blefve nöjd!
Men fröken Linda bad, att han inte
skulle trötta henne med detta nu.
Nå, hon fick i alla fall lofva att
komma igen nästa sommar.
— Och om Linda sviker mig för
någon annan, så dödar jag den andre!
Ola skälfde på rösten, men flickan
skrattade:
— Hu, det var hemskt!
— Ser jag inte ut som om jag skulle?
— Å nej — å jo! — Men hennes
klara, kalla ögon logo emot hans dystra.
lngeniör Marsh gjorde en paus för
att skåla.
— Det är en lång historia, sade han,
kanske jäg trGttar Er?
— Nej, tvärtom, svarade jag. Han
hade ett fängslande sätt att berätta på,
som jag ej skulle tilltrott denne slutne,
eljes fåordige man. Han förtalde så,
som blott den kan, hvilken upplefvat
det han förtäljer. Och hveni Ola var
tycktes mig ej svårt att gissa.
Han fortsatte:
— Fröken Linda reste hem i
början på September och inte långt
därefter begaf.sig Ola till Vänersborg.
Det blef arbetsamma månader han fick
tillbringa där, men morbrodern var
särdeles nöjd med bytet, ty Ola visade
sig energisk och intresserad och blef
raskt förtrogen med affären. Dessutom
tog han lektioner i diverse ämnen,
fast ingen människa förstod, hvad det
skulle tjäna till. Om fröken Linda
hade kunnat ana, hur många nattliga
timmar som han offrade för att öfva
sig i välskrifning, att en gång kunna
åstadkomma ett prydligt bref till den
älskade! Nu hade de kommif öfverens
om att inte skrifva, han ville inte visa
sina kråkfötter för henne och allt de
hörde af hvarandra på hela vintern
var genom en kort julhälsning — från
Linda, en som lika mycket var ägnad
åt den öfriga familjen Matsson som
åt Ola.
Så. kom våren. Ola gick i feber.
Det blef sommar. Midsommar! Ånnu
intet bref från Linda! Väntan och
ovissheten blefvo olidliga för Ola.
Han reste ned till Göteborg, där
fann han Lindas hem vid en fashionabel
gata. En jungfru, som tycktes vara
ensam hemma, upplyste honom om att
fru och fröken Wellen rest till landet.
— Hvart? — Till frökens fästman,
grosshandlar Heide, som ägde en villa i
närheten af Särö. — Det svartnade för
Olas ögon. — Frökens fästman! Han
kanske gått fel — hette fröken Linda
— Linda Wellen? — Jo, det var allt
riktigt! — Ola tumlade ner, vreden
brann i honom eller var det smärtan?
Han visste knappt själf, hur han fick
tag i båten ut tilll Särö och så reda
på villan!
Han fick fatt i en pojke, som han
skickade med en biljett till Linda. En
timme, som tycktes honom en evighet,
dröjde, innan hon kom. Ändtligen
skymtade en ljus klädning mellan
träden, ett blondt hårsvall lyste under en
hvit hatt. Det svindlade i hans huf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
