Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Ett öde. Novell af Vald. Tjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vud, när han såg henne och han
glömde allt annat och sträckte armarna
emot henne. Uttrycket i hennes vackra
ansikte var kyligt undrande.
— Se, Ola Matsson, sade hon, det
måtte vara vigtiga saker, som för Ola
ända hit!
— Jag vill se Linda!
De stodo tysta framför hvarandra,
hennes min var alltjämt kall och en
smula förvånad; det gjorde honom
först förlägen, förlamade hans
talförmåga, hans tankar.
— Linda, stammade han, Ni har
gifvit Er åt mig.
Det var den tanken, som hela tiden
brunnit i hans hjärna — hon bade
gifvit sig åt honom, det var inte
möjligt då att det var sannt, det han hört.
— Hvad, sade hon och höjde
ögonbrynen, Ola talar visst om något, som
hände för så långe sedan, att jag
glömt det!
Nu misste han all sin
själfbehärsk-ning; han tog henne om axlarna och
skakade henne.
— Det är då sannt, att du är
för-lofvad med en annan?
— Släpp mig, tölp!
— Min är du och ingen annans
skall du bli!
Hon blef rädd inför hans vilda
blickar.
— Släpp mig, annars ropar jag.
Ola är vansinnig!
Hvem har gjort mig tokig då
med kyssar och falskhet, med söta ord
och trolöshet — jag kunde döda dig
— ja, dö skall du — ingen annan
skall äga dig — — —.
Hvad vet jag — ungefär så där
gick det visst till, han tog med sin
hårda hand om hennes fina, hvita hals
— groft, inte sannt? — Man
glömmer inte sådant —•.
Marsh såg med ett sällsamt leende
ner på sina seniga händer; jag kunde
icke undertrycka en liten rysning. Men
han fortsatte med väl behärskad röst:
Flickan kampade tappert, de gula
flätorna ringlade som glänsande ormar
ikring de brottande — så slaknade hon
i hans händer, han tog den ena långa
flätan, virade den kring hennes hals
och drog till — hon blef blåaktigt
blek — ögonhvitorna lyste hemskt
mellan ögonlocken — då lade han
henne ned på marken bland ris och
ljung — han trodde henne död–––––.
Han föll på knä bredvid henne och
vätte hennes kalla ansikte med sina
tårar, hviskade ömma kärleksord, kysste
henne — o, så han kysste henne —.
All håns vrede var försvunnen nu,
han kände bara en gränslös bitter sorg
öfver sig själf — öfver henne — öfver
det grymma lifvet —.
Allt hade gått på några minuter
kanske, men han tyckte sig ha blifvit
många år äldre på den stunden. En
egendomlig, rysande förvåning erfor han
öfver hvad han gjort, men ingen ånger:
nu skulle aldrig någon annan komma
att äga henne —,
Här är egentligen historien slut. Ola
mindes aldrig klart den närmast
följande tiden. Han lyckades emellertid
fly öfver till Amerika och där upplefde
han först några förfärande år, tills han
genom sin sega energi småningom fick
det bättre.
Men när blodets heta svall lagt sig,
undrade han om flickan väl varit värd
det han offrat––––––. Det låter
som en paradox, men —.
Ingeniör Marsh log ett bittert leende.
Ola tänkte sig, fortsatte han, att hans
mor helt säkert förstått, att sonen
begått dådet och att detta drifvit henne
till förtidig död och fadern sedan, som
i all sin karga tvärhet var så ärekär
— — Ola tänkte på fosterlandet
— på barndomshemmet vid Venerns
strand —.
— Men, ingeniörn, nu är ju allt
förklarat, afbröt jag tvekande, Ola får
veta att Linda Wellen lefver — han
återvänder hem —.
Allt är förändrat, Bernhard, och Ola
inte minst, han har intet som lockar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
