Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Ett öde. Novell af Vald. Tjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom i hemlandet, han är en annan
man nu. Om den där kvinnan inte
varit, hade han kanske lefvat på en
eller annan illusion, som skänkt honom
det människor kalla lycka — nu har
han gått utanför lifvet.
Vi sutto tysta, stämningen var
tryckande tung. Jag såg på klockan, hon
var öfver midnatt och jag skyndade att
taga afsked. Kanske skulle vi aldrig
se hvarandra mer — jag försökte säga
några tacksamma ord för allt han gjort
för mig här ute.
— Det mesta har Ni Er själf att
tacka för, Bernhard, svarade han, jag
kan bara önska att en stund ej måtte
komma, då Ni måste önska att jag
inte räddat Ert lif! — Vi ses ej mer
— och bäst så — efter mitt
förtroende i kväll skulle vi ej kunnat bli
vänner — men jag sätter stort värde
på Er, på Ert öppna, redbara väsen.
Vi tryckte hvarandras händer, han
följde själf mig ut. Ånnu en
lyckönskan och dörren slog igen om honom.
Jag stod ensam kvar därute under
de lummiga träden, natten var silfver-
hvit och svart — klart månsken och
mörka skuggor.
Inunder buskarna och träden låg
mörkret hotande på lur som fantastiska
vidunder, tystnaden föreföll mig hemsk,
den dystre mannen i det tysta huset
bakom mig och hans sällsamma
historia tycktes mig en mardröm, som
hörde samman med natten och skuggorna
och skulle som de upplösas i solljuset.
En nervös oro jagade min puls. Jag
måste taga fram min fästmös porträtt
och i månljuset studera hennes vackrå
drag. Ja, i sanning vackra och så lika
hennes mors! Hur var det Marsk
sade: Måtte Ni aldrig komma att ön-
ska att jag icke räddat Ert lif!
Men jag visste ju, att min fästmös
ögon voro milda och blida som en
vårdröm! Hvad var det då med detta
trolska, kalla månsken, att min syn
kunde bli förvrängd?
Det var jag själf som var uppjagad,
det var natten, som var hemsk i hvit
tystnad och lurande mörker.
Jag slog upp kragen och skyndade
med snabba steg framåt den hvita vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
