Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en förrädare både mot zaren och
folket? Skulle ej Baburin på samma gång
hämnas på folkets förrädare?
Väl predikade den aktade och af
folket så afhållne pater Gapon om att
man obeväpnad skulle träda fram för
zaren och framställa sin begäran om
en konstitution. Man visste ju att
Gapon genom en skrifvelse redan
underrättat zaren om folkets vilja och
önskan. Men hade zaren verkligen fått
skrifvelsen? Hade ej hans rådgifvare
undansnillat densamma?
Kände zaren, som antagligen nu
vistades i Vinterpalatset, hettan som
förebådar stormen ? Eller var han
okunnig om de verkliga förhållandena?
Hveni bar då skulden, om en
katastrof inträffade?
Blott zarens rådgifvare eller rättare
sagdt förrädare.
En mörk gestalt närmade sig
Baburin och frågade:
— Är det du, Sergius?
Öfverraskad såg denne upp och
igenkände Gordjejeff.
— Ivan Petro^itsch! Hvad gör du
här?
— Iwan Maximowitsch talar
därinne.
— Jag vet det. Därför är jag här
för att fullborda mitt verk.
— Kände du igen honom?
— Ja, och jag tackar dig, Iwan
Pe-trowitsch. Jag hade kommit på orätt
spår! Men nu skall hämnden
fullföljas.
— Kanske råkas vi om söndag?
-— Ja! Jag följer med, äfven om
det leder till fördärfvet.
. — Du är pessimistisk, Sergius
Mi-chailowitsch. Var lugn! Det blir inga
oroligheter. Gapon har gifvit zaren
sitt hedersord på att vi alla skola
komma obeväpnade och att hans lif ej
löper den ringaste fara. Gapon skall
själf öfverlämna petitionen om en
författning. *
— Vi få väl se. Men det var illa
om...
— Var lugn, Sergius, afbröt honom
Gordjejeff. Hvar skola vi råkas?
— I Alexandraparken, vid
Troitzky-bron.
— Godt! Vi råkas då, Sergius!
De båda vännerna togo hvarandra
i hand till afsked.
Gordjejeff gick in för att höra Alexei
Maximowitsch, som antagligen talade
för sista gången.
Men Baburin gick tio steg fram och
tio steg tillbaka.
Han hade ingen lust att höra talet.
Han hade blott en önskan och det var
att hämnas. Men hvad gjorde man
under tiden med Anna Petrowna?
Kunde han rädda henne? Eller var
’ hon förlorad för honom ? Förlorad för
alltid!
Allt hopp var dock ej släckt inom
honom. Han kände nytt mod, ny kraft.
Han hade pengar att disponera öfver,
och med pengar kunde man få allt.
Han ville också begagna sig däraf.
Men om dödsdomen öfver Anna
Petrowna innan dess gick i
verkställighet!
Denna tanke smärtade honom, men
på samma gång stärkte den hans
längtan efter hämnd. I fickan bar han det
dödsbringande vapnet, hvarmed han
redan hämnats på en af de skyldiga.
Det var bitande kallt. På den
molnfria himmeln tindrade stjärnorna. Snön
på gatorna glittrade och gjorde det
mindre mörkt än det eljes skulle varit.
Baburin frös. Men det fick han ej
bry sig om!
Fram och tillbaka, fram och
tillbaka! Baburin gick outtröttligt den
korta vägsträckan. Så nära målet
bibehöll han det för starka naturer
karaktäristiska lugnet.
Tiden kröp fram.
Då Sergius gick förbi ett af
fönstren, hörde han inifrån ett vildt larm,
ett frenetiskt bifallssorl.
Nu måste det vara slut! Nu
skulle den han gick och väntade på
komma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
