Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Baburin gick fram till bakdörren,
genom hyilken Alexei Maximowitsch
första gången lämnat källarlokalen. Den
skulle han tvifvelsutan äfven nu
begagna sig af.
Nu hörde han ljudet af steg.
Dörren öppnades och Alexei Maximowitsch
trädde ut på gatan. Han var ensam
och kastade en flyktig blick på
Baburin utan att igenkänna honom. Men
Baburin hade genast igenkänt Alexei
Maximowitschs ungdomliga, fina
anletsdrag. Han såg äfven det tjocka svarta
håret skymta fram under pälsmössan.
Då Alexei Maximowitsch aflägsnat
sig några steg, så att han kommit ett
stycke från källarlokalen, skyndade
Baburin efter honom, och då den unge
mannen förvånad vände sig om, var
Sergius redan alldeles bakom honom.
— Alexei Maximowitsch, sade
Baburin. Vi känna hvarandra och ha
något viktigt att afhandla.
För Alexei Maximowitsch tycktes
Baburins stämma ej vara obekant, ty
han spratt till, ehuru hans anletsdrag
ej förrådde någon oro.
— Jag känner er inte! Hvem är ni
som antastar folk på gatorna? var
svaret under det att Alexei Maximowitsch
påskyndade sina steg för att undkomma
den ovälkomne följeslagaren.
— Ingen af oss har så brådtom!
fortfor Sergius. Alexei, vi ha
ingenting vidare att beställa.
— Vidare att beställa? Jag förstår
inte! Jag ropar på hjälp, om ni inte
låter mig få vara i fred.
Sergius Baburin gaf till ett
hånskratt.
— Ni kan inte undkomma ert öde,
Alexei Maximowitsch! Jag är ert öde!
— Ni talar i gåtor.
— Jag är öfvertygad om att vi skola
förstå hvarandra. Jag är alldeles säker
därom. Men jag får lof att skjuta upp
hatten litet så att ni också kan känna
igen mig.
Baburin sköt tillbaka hatten och
vände sig mot Alexei, under det att
hans anletsdrag tydligt urskildes i
stjärnljuset.
Det ryckte endast omäridigt i Alexis
läppar, då han svarade:
— Jag känner er inte!
Baburin skrattade föraktfullt.
— Godt! Då skall jag också
förställa mig! Jag är ödet! Jag är
vedergällningen och hämnden! Jag har
ett lif att fordra af er! Ett
människo-lif! Jag är Sergius Michailowitsch
Baburin och återfordrar Dimitri
Michai-lows lif af hans mördare.
Med dessa ord grep Baburin tag i
Alexis arm och tvang honom att stanna.
Gatan var alldeles öde, så att ingen
blef vittne till det som tilldrog sig
mellan dem.
— Hvad angår det mig! svarade
Alexei Maximowitsch trotsigt. Ni är
visst inte riktigt klok.
— Jo, min gosse! sade Baburin med
bittert hån. Men då jag, som
höflig-heten fordrar, presenterat mig, så bör
ni göra detsamma.
Alexei Maximowitsch bet ihop
tänderna och svarade:
— Jag heter Alexei Maximowitsch.
— Det är inte nog! Familjenamnet
fattas. Jag sade ej att jag hette
Sergius Michailowitsch, utan lade till
namnet Baburin.
— Potapenko! svarade Alexei.’
— Potapenko? Ett vackert namn!
Jag ser att ni fortfarande vill kämpa
med nedfälldt visir. Nåja, det är mig
likgiltigt! Men nu till vår uppgörelse!
Jag mördade i går polischefen
Andre-janoff.
— Det gjorde ni rätt i!
— Ja, men nu ämnar jag också
mörda er!
— Mig! Är ni förryckt!
— Nej! Jag har aldrig tänkt
klarare än i detta ögonblick. Jag vet
hvad jag gör!
— Jag har ju ej gjort er något
ondt?
— Nej, men ni har velat göra det.
Det gör dock ingenting till saken!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
