Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa grymheter utan att kunna
förhindra dem. Sergius kände hur
tårarna runno ned för kinderna. Men
med tårar kunde man ej göra någon
nytta.
Då de slutligen kommo till
Troitzky-bron, sågo de hur kosackerna med
gendarmernas tillhjälp kastade liken i
vaken på isen.
På så vis minskade man likens
antal, så sörjde man för att uppgiften
om antalet dödade ej blef så stort.
Med vrede och raseri i hjärtat kom
skaran till Alexandraparken, som
utbreder sig framför Peter
Pauls-fäst-ningen.
Då närmade sig en af de bekanta
fångvagnarna, åtföljd af två gendarmer.
Hästarna, som drogo vagnen, kunde ej
komma genom den framstormande
mängden. Och folket, som kommit
undan kulorna, var i en sådan
upphetsning att det nu ville visa sin makt.
— Hvart skola ni ta vägen? ropade
man till gendarmerna.
— Hvad angår det er? blef
svaret.
Då uppblossade mängdens raseri,
som hittills med våld hållits tillbaka,
och innan gendarmerna hunno sätta
sig till motvärn, drogos de ned från
vagnen och släpades ned till Newan.
Andra spände hästarna från vagnen
och drogo den med sig i triumf.
Baburin och Gordjejeff åsågo detta.
— Sådan är ryssen, sade Sergius
Baburin bittert. Tigande låter han
piska sig. Det felas honom ögonblickets
mod. Och sedan förlöper han sig på
oskyldiga.
— Hvad ämna de göra med
gendarmerna?
— Sannolikt kasta de dem i floden,
som redan uppslukat så många af de
våra.
— Men vagnen?
— Där sitter nog någon olycklig
som är på väg till Sibirien.
— Honom måste vi rädda!
— Ja, det måste vi.
Båda trängde sig fram mot vagnen
på ett sätt, som väckte de öfrigas
uppmärksamhet. Baburin talade till
mängden och sade att man sannolikt räddat
någon olycklig, som skulle blifvit sänd
till Sibirien. Han bad att de skulle
stanna och släppa ut den olycklige.
Alla instämde med hänförelse häri.
Man trängdes omkring vagnen, men
denna var låst..
Men inom några sekunder var
dörren uppbruten.
Baburin var den förste som tittade
in och blef varse en kvinnlig gestalt
som låg medvetslös på vagnskuddarna.
Men knappt hade dagsljuset fallit på
fångens anletsdrag, förrän han utstötte
ett högt skri.
— Hvad står på?
— Hvad har händt? ropade man
till honom.
Äfven Oordjejeff fann vännens
öfver-raskning oförklarlig.
— Kamrater! Vänner! Jag tackar
er. Ni ha återskänkt mig lifvet, ni ha
befriat min brud, som röfvats af
An-drejanoff.
Det var Anna Petrowna som låg
inne i fångvagnen.
Då mängden hörde detta, blef dess
jubel än högre.
Gordjejeff skyndade fram till vännen
och hjälpte honom att lyfta Anna
Petrowna ur vagnen. Hon var bunden
och fortfarande medvetslös.
Men snart voro banden lossade.
Baburin tog, fastän hans skuldra ännu
blödde, den ljufva bördan i sina armar
och skyndade bort tillsammans med
Gordjejeff för att bringa Anna
Petrowna i säkerhet.
I Gordjejeffs bostad funno de en
tillflykt. På hans bädd lade de Anna
Petrqwna. Hennes anlete var blekt och
tärdt och hennes vackra bruna hår hade
många grå strimmor. Då Baburin såg
detta, hviskade han till sin vän:
- Hvad hon måtte ha lidit!
Gordjejeff böjde jakande på
hufvu-det och sökte att återkalla Anna Pe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
