Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 8, augusti 1906
- Ibillning. Af François des Paillets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fraser. En obestämd smärta är den
mest romantiska och hvad är poesien
utan mysterier?
* *
*
Under tiden började herr Pavillon
finna att mystifikationen räckt länge
nog. En afton kände han intet nöje,
då han lät ett bref glida ner i
bref-lådan, och till och med det bästa skämt
måste hafva ett slut.
Men han var villrådig i fråga om
upplösningen. Skulle han helt enkelt
afbryta korrespondensen? Det var då
en allt för fadd och alldaglig lösning.
Skulle han uppge ett namn? Men
hvilket? Han tänkte på herr Benoit,
en gammal underofficer vid zuaverna,
inbiten ungkarl, viraspelare och
kafégäst med ett häftigt temperament och
en trög intelligens, som skulle behöfva
åtskillig tid för att uppfatta situationen
och öfvergå från ett tillstånd af häpnad
till ett sådant af raseri.
En söndag satt han på en bänk vid
stora promenaden och funderade på,
huru han borde uttrycka sig i det bref,
som han ämnade skicke i Benoits namn
med anhållan om ett skyndsamt svar.
Då gick fröken Olympe tillfälligtvis
förbi honom, han hade aldrig sett
henne på så nära håll; han iakttog
henne, hon föreföll orolig och nervös;
hon såg klen ut; hon gick med
hoppande steg och hade ifört sig en ljus
toalett, som kom henne att se ännu
äldre och mere utblommad ut. Han
greps af ett slags medlidande, då han
såg henne aflägsna sig.
För första gången föll det herr
Pavillon in att hans gyckel kanske icke
varit alldeles oskyldigt, och att det utan
tvifvel skulle djupt såra denna stackars
enfaldiga och lättrogna kvinna. Hon
hade gått i fällan i följd af en smula
fåfänga och en stor portion enfald.
Men var det tillräckligt skäl att utsätta
henne för löje och såra detta
oförsiktiga hjärta, som ej varit tillräckligt på
sin vakt? Hade han rätt, för att skaffa
sig ett angenämt tidsfördrif, att
tillskynda henne ett lidande, som vore så
mycket grymmare, emedan hon icke
ens finge veta, hvarifrån slaget, som
drabbat henne, kom? Tilltaget var,
mildt taladt, icke ädelt. Röjer det
dessutom icke en viss ogrann lagenhet att
förlöjliga en upphöjd känsla?
Kärlekens instinkt är full af ädelmod,
till-gifvenhet och förtroende, kärleken
begär ej båttre än att få gifva sig åt
någon. Och ju ädlare den är, desto
lättare råkar den på villovägar. Men
har den icke så mycket större rätt till
vördnad ?
Herr Pavillon var icke elak och
dessa funderingar gjorde honom
tankfull. Sedd från en sådan synpunkt,
föreföll honom situationen mycket
svårare att lösa.
Han gick hem och skref slutligen
efter mycket öfvervägande följande bref:
»Min fröken!
Då jag ej personligen gaf mig
tillkänna för er, lydde jag en ingifvelse,
som tyvärr visat sig alltför berättigad.
Jag var invecklad i en process, som
jag just nu förlorat, och som slukat
allt hvad jag ägde. Jag är nu
fullkomligt utblottad, men för mig
personligen betyder det mindre, jag kan
arbeta. Däremot vill jag på inga
villkor utsätta er för att lida nöd. Jag
behöfver knappast säga er att jag alltid
skall minnas er, och jag vågar hoppas
att ni äfven vill komma ihåg mig?
Farväl, glöm mig icke! Hvem vet —
kanske råkas vi en gång!»
Och verkligen rörd vid denna
inbillade skilsmässa lade herr Pavillon in
en viol i kuvertet.
Fröken Olympe har aldrig delgifvit
någon hvad hon kände vid läsningen
af detta bref, men hon blef utan tvifvel
mycket rörd öfver det, så mycket mer,
som den obekantes handlingssätt
föreföll henne taktfullt och ädelt. De
besynnerligheter, som oroat henne, hade
nu erhållit en förklaring, hon behöll endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 13:00:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1906/0457.html
