Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1906 - Den eviga skönheten. Af Gustave Geffroy. Öfversättning för Varia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af lätta, ljusa musslinsskärmar. Man
skulle kunnat tro sig vara i klädlogen
hos en skådespelerska, som måste kläda
om sig tusen gånger, när man såg
denna attiralj af flakonger,
skönhetsmedel och småsaker, som lågö
kringströdda på det med Alenconspetsar
garnerade toalettbordet. Sittande
framför den stora spegeln föreföll fru
Le-badoy trots sitt jämna lynne en smula
nervös den kvällen och utstötte ett och
annat utrop af otålighet. Plötsligt vände
hon sig med sträf min, snarlik en
du-enna på operan till sin kammarjungfru
och sade:
»Aline, jag bör bestämdt taga afsked
af världen».
»Den tanken har nu plågat frun
under närmare två år... men hvarför
taga afsked af världens nöjen, därför
att hårvalken i afton inte vill sitta fast
på fruns panna? Är det ett skäl att
se allt i svart?»
>Ja, Aline, det är, som ni säger;
allt, som jag förr såg i skärt, har nu
blifvit alldeles svart!»
»Det var kanske bättre att sätta
pannbandet direkt på fruns peruk?»
»Ett sådant lappverk allt detta! Allt
hvad jag ägt försvinner, och allt hvad
jag fruktat, kommer. Titta blott på
mina ögon, hur de för hvar dag blifva
mera matta och glanslösa.»
»Det tycker jag inte alls; blott de
ritas med litet kol, blifva blickarna,
som nu förefalla litet ansträngda, att
tvärtom se smäktande ut.»
»Och dessa förfärliga rynkor sedan,
som bli djupare för hvarje dag!»
»Frun förstår i högsta grad konsten
att vara älskvärd; alla skola tro
rynkorna vara glada leenden!»
»Och mina förr så fasta läppar;
munnen är nu alldeles infallen,
konturerna äro slappa och de bågformiga
läpparna äro neddragna vid
mungiporna.»
»Det ser ut som ett litet ironiskt
drag, det är alltihop.»
»Ah, Aline! Du är alldeles som
världen. Dess beundran blir för den
en vana! Det skulle vara lättare att
rycka ett ben från en hund än att
fråntaga världen en åsikt, som den bildat
sig!»
»Frun beklagar sig öfver att vara en
erkänd skönhet, många kvinnor skulle
afundas frun detta!»
»Ack världen har accepterat etiketten
»den vackra fru Lebadoy», och det
måste jag förblifva ända till den slutliga
upplösningen. När man är ung, är
man stolt af ett sådant epitet, men när
åldern infinner sig, medförande sina
uppenbarelser och sina mödor, då år
rollen mycket svår att spela. O, mitt
lifs vinter har kommit, men tro mig,
den blir icke munter, om det skall
fortgå på det här sättet! Plockar man
rosor, mogna väl frukterna och äro
bladen månne gröna under den kalla
årstiden?»
»Ja, frun, i växthusen.»
»Ja, i tolettrummets växthus! ... Men
nu har jag sannerligen fått nog, ...
jag deserterar, ty på tu man hand
med mig själf blir jag rädd! Detta
blir min sista utställningsvinter, Aline!»
»Frun älskar Paris för högt och
skall ej kunna skilja sig därifrån. Det
vore ju att resa i det härligaste
ögonblicket !»
»Så mycket bättre, men det är icke
alls nödvändigt att lämna Paris! ...
Det behöfs inte alls för att ingen skall
känna igen mig.»
»Frun har aldrig varit vackrare.
Sedan frun ändtligen lät öfvertala sig
att taga bort de två sista tänderna som
verkligen svuro för mycket mot doktor
Hix vackra tandgarnityr, ser frun ut
som en ung flicka, endast en blind
skulle kunna påstå motsatsen.»
»Min stackars Aline, jag är ej ens
mer en kvinna utan endast en ruin!
Mina händer äro vissna, magra, döda
under mina ringar, som betäcka dem
liksom halfhandskar. Och min barm?
Se hur den är slapp!»
»Om fruns korsettsömmerska hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
