Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1906 - Den eviga skönheten. Af Gustave Geffroy. Öfversättning för Varia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frun, skulle hon finna frun otacksam,
hennes korsett framhålla så utmärkt
fruns behag!»
»Ja, men utan korsetten?»
»Endast korsettsömmerskan och jag
äro invigda i hemligheten, och under
de trettio år, som jag varit i fruns
tjänst, har frun inte alls förändrat sig.»
»Så tig då, Aline, är du tokig?»
Under detta samtal hade fru
Leba-doy ändtligen trots allt sitt gnat slutat
sin toalett, och då herr Lebadoy
till-läts komma in, fann han sin hustru
strålande, redo att följa med honom.
Några ögonblick senare inträdde de
på balen.
Man hörde ett långdraget »Ah!» af
beundran. Denna vackra kvinna
bländade i sanning alla med sitt svarta
burriga hår, sina odaliskögon, sin hy
som en engelskas, sin barnsliga mun,
sin lilla, en smula rynkade och så
spirituella näsa, och till allt detta sin
oklanderliga dekolletering.
»Ser ni den vackra fru Lebadoy?»
hviskades det sakta nog för att höras
af henne.
»Vacker! ...Ja visst, men därför att
ni fordrar det, ni bödlar — tänkte offret.
* «
«
»Vi har förlorat pärlan vid våra
mondäna sammankomster. Den vackra
fru Lebadoy har, så tyckes det, för
alltid flytt från Paris och dess fester...!
Låtom oss dock hoppas att det endast
blir för en säsong. Hon har begifvit
sig till en villa, som hon äger vid en
italiensk sjö. Hon tar icke emot
någon där, tyckes det, hon har glömt
till och med sina bästa vänner. Låtom
oss önska att vi snart i vår krets må
få återse den oklanderliga, eviga
skönhetens
Se där hvad en kvinna läste i en
Paristidning, då hon en morgon satt
mycket bekvämt i en god länstol vid
avenue des Acacias. Därpå betraktade
hon de förbifarande vagnarna, i hvilka
de unga kvinnor, som ställde ut sig
för att beundras af de förbigående,
tröttade ut sig i förtid. Alla dessa
män och kvinnor kommo och gingo
utan att bekymra sig om denna gamla
dam med det gråa håret, med denna
min af vördnadsvärd sextioåring, som
bar sin ålder så enkelt och stolt i sin
mörka klädsel, sydd efter ett bekvämt,
men föga i ögonen fallande mod.
Då och då smålog hon, när en och
annan berörde henne i förbigåendet.
Vid fyratiden tog hon fram ur en vacker
korg ett litet mellanmål, som hon utan
vidare knaprade i sig.
Ingen skulle kunnat känna igen den
sålunda förvandlade fru Lebadoy.
För att få lefva lugnt och efter sitt
tycke hade hon endast behöft befria
sig från de konstmedel, hvilka hittills
stöttat hennes utlefvade person, som
upphöjts till yrkesskönhet.
Hon hade lämnat sitt hotell, hade
gömt sig i en liten elegant, solig och
blomsterprydd våning, och herr
Lebadoy, som äfven hade tröttnat på deras
ceremoniella lif, var långt ifrån att
beklaga sig öfver sitt nuvarande öde.
Han hade nu ändtligen sin hustru för
sig själf.
Botad för sin fåfänga genom sitt
goda förstånd, syntes fru Lebadoy efter
behag njuta af lifvets sista gåfvor, sedan
hon för alltid flytt från den mondäna
maskeraden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
