Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1906 - Hämnden. Af M. Ginet Sicaut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon försökte läsa framtiden i hans
ögon. De lyste vildt och glödande.
— Min ursäkt är den att jag intet
anade, då jag började. Men ni, som
är läkare, hur kunde ni ignorera det?
Hvarför lät ni mig hållas? Ni kände
mig till på köpet. .. Och med gladt
hjärta stötte ni mig själf ut på det
sluttande planet. Utan invändningar
ordinerade ni morfin för jnig för en
lindrig nevralgi. Och ni lärde min
kammarjungfru Mariette att ge mig
injektionerna.
Hennes röst blef plötsligt hård och
hotfull, — trött på att förställa sig.
— Akta er, Ary ... det är fegt att
hämnas på en kvinna. Det finns saker,
som ej kunna ursäktas genom passionen.
Han smålog blidt.
— Jag är icke någon hämnare, kära
väninna! Jag skulle hafva älskat er så
som ni förstår det och skulle, äfven
om jag blifvit afvisad, plågad och
förrådd, hafva varit höjd öfver alla
repressalier.
— Men hvarför då?
— Hvarför jag lät er hållas?
Han funderade ett ögonblick och
återtog därpå:
— Ni vill veta sanningen? Jag är
skyldig er den. Jag har icke hindrat
ert själfmord, emedan det finns
varelser, hvilka man ej kan rädda utan att
döma andra. Det är sådana
omedvetet olycksbringande varelser, hvilkas
existens är en fara för dem, som närma
sig dem. När man på sin väg möter
ett skadedjur, en huggorm, medveten
om sitt gift eller icke, en galen hund,
ett hungrigt vilddjur, en skadlig insekt
— så dödar man dem utan vidare.
I fråga om de mänskliga vilddjuren
behöfs det — utom i krig — andra
formaliteter. Jag menar, när deras
illdåd stå utom lagen, hvilket händer.
Hvad er beträffar, var det hvarken min
rätt eller min plikt att behandla er som
vilddjur. Men fastän läkare och i följd
däraf ansvarig för följderna af mina
handlingar, har jag trott mig ej böra
hindra er att själf göra er oskadlig.
Ni sade en dag till mig: Är det mitt
fel att herrarna bli förtjusta i mig?
Har jag själf skapat min skönhet?
Nej, visst inte, lika litet er oroande
och perversa skönhet som er lilla själ,
äfven den oroande och pervers som
ett orent vatten öfverväxt med utsökta
blommor. Utvändigt den falska bilden
af en strålande vår — på botten en
fördärfvad själs hela tomhet och alla
dess osunda drömmar. Huru skulle
ni kunna röja denna korruption med
ett sådant ansikte?
Då jag såg er första gången — ni
bar då samma hvita crépeklänning som
på ert stora porträtt — hade ni varit
gift knappt tre månader, och jag minns
så väl det oskuldsfulla leende, med
hvilket ni redan då berusade talrika
tillbedjare ... George var stolt af er,
af era eröfringar. Stackars gosse! Få
dagar senare började gentemot mig
samma förföriska lek, som berusat
honom och lagt honom besegrad och
utan räddning för era fötter ... den
började med mig, hans kamrat, hans
dagliga gäst, som var som barn i huset
och jag höll på att för detta leende
förråda min käraste vän! ... O, jag
bekänner att jag var rädd. Er
tjuskraft är af denna besynnerligt
spetsfundiga art, som höljer en liksom i ett
magnetiskt fluidum, och mot hvilken
man ej tänker på att försvara sig. Ni
gick genom elden utan att bränna er,
njutande af anblicken af dem, som
bränna sig.
George var ert första offer. Han
hade den olyckan att älska er som en
tämligen ungdomlig, alltför eldig och
svartsjuk äkta man, det vill säga som
en äkta man, bestämd att lida det
svåraste kval. Jag är dock icke ond på
er, emedan ni förstört hans lif, — det
var logiskt. Men andra hafva mött
er, hvilka hade en hustru, ett hem
och ett lugnt och lyckligt lif, och ni
har tagit dem och utan skrupler fört
dem på villovägar. Det roade er att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
