Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XX. I den blå salongen - Kap. XXI. En knackning på dörren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det blir bäst att jag genast
skickar efter Lomax, sade han. Karlen
kan vara här, när ni intagit en efter
er promenad mycket behöflig
forfriskning, och vi skola då i förening ställa
till korsförhör med honom. Möjligen
kunna vi narra honom att aflägga en
bekännelse och på så sätt fullborda
verket, som mr Rattray börjat så
skickligt. Men ni har kanske inte tid?
Era anhöriga skola kanske inte tycka
om att ni gör mig en så lång visit?
— Jag måste ha tid, och ingen har,
som sagdt ringaste aning om, hvart
jag gått, svarade Winnie ifrigt.
— Är ni säker på det?
— Alldeles säker. Pappa hyser en
besynnerlig fördom mot mr
Tressing-ham; och som han skulle hafva
ogillat min inblandning, drog jag försorg
om att utplåna mina spår. Ingen såg
ens åt hvilket håll jag gick.
— Då, sade baronen vänligt, skola
vi sätta min plan i verket, och gaf
därpå, i det han gick bort till dörren,
en hastig order, som Winnie ej kunde
höra, till en person utanför densamma.
Och nu, ropade han med ett muntert
skratt, då han åter kom in och
började syssla vid tebordet, låt oss nu
glömma alla obehag, tills Lomax
kommer, men ni får hålla till godo med
en ungkarls bristfälliga gästfrihet.
Winnie undrade, i det hon tog
koppen, som han bjöd henne, huru hon
kommit att hysa så stor motvilja för
denne höflige gentleman, som kunde
vara så ädelmodig och hjälpsam mot
en flicka, som knappast varit höflig
mot honom, och plötsligt inledt honom
i en så obehaglig förveckling.
KAP. XXI.
En knackning på dörren.
Precis kl. half åtta på kvällen den
dag, då Winnie begifvit sig på sin
hemliga visit till Longclerc Castle, steg
syster Redfern uppför trappan på Bassett
Hall, på en bricka bärande sin
middagsmat. Ända sedan hon tillträdt
platsen, hade hon gjort det till regel
att alltid intaga sina måltider i
sjukrummet i stället för i rummet på nedra
botten, som ställts till hennes
förfogande.
Då squiren hörde detta, hade han
genast inbjudit henne att äta i matsalen
tillsammans med familjen, men hon
hade afslagit denna inbjudning. Hon
påstod att fallet var så allvarligt att
hon ej kunde vara ifrån patienten utom
den timme, som hon för sin egen
hälsas skull dagligen måste promenera
i parken eller byn. Hon sof i
toalettrummet, som gränsade till Rattrays
sängkammare och afslog bestämdt
anbudet om en andra sköterska för natten.
Hon skulle nog reda sig på egen hand.
Då hon ställde ifrån sig brickan
på en hylla utanför sjukrummet och
öppnade dörren, ljöd
middagsgongongen i vestibulen på nedra botten och
Roddy kom springande från sitt rum
längre bort i korridoren för att gå
ned.
— Hur står det till med honom i
afton, syster? frågade den unge
vildhjärnan oroligt.
— Ungefär likadant, ingen
nämnvärd förändring, lät det höfliga svaret.
— Får jag titta in ett ögonblick till
den käre gamle vännen?
Syster Redferns vackra, dufgrå
klänning försvann en sekund i
sjukrummet för att dock genast komma åter.
— Ett ögonblick mr Roddy, sade
hon, i det hon tog brickan och bar
den till ett bord vid fönstret. Han
har då inte flyttat sig så mycket som
en tum, sedan ni såg honom i morse.
Roddy gick på tåspetsarna fram till
sängen och kastade en deltagande blick
på sin hjältes lugna, orörliga ansikte
— orörligt, liksom om det vore hugget
i sten och med den glasaktiga blicken
fästad på taket.
— Blir han då aldrig bättre, syster?
hviskade gossen med halfkväfd röst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
