Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXI. En knackning på dörren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han — han ser ut precis, som då
han blef förd hem, riktigt hemsk,
tycker jag!
— Jag gör mitt bästa, men det är
ett mycket egendomligt fall, sade syster
Redfern, och stirrade menande på
brickan.
— Hon längtar efter sin mat, förstås,
sade Roddy för sig själf och gick,
lydande vinken, i det han sade högt:
Det veta vi alla, syster! Inte blir det
ert fel, om - om någonting händer.
Så snart som dörren fallit igen efter
honom, gled syster Redfern öfvergolfvet
och låste den. Då hon ånyo vände
sig mot sängen, satt Stewart Rattray
upprätt med ett barskt leende på sitt
ansikte.
— Det, som förargar mig mest vid
den krångliga väg vi slagit in på, är
att bedraga den där gossen, sade han
och iakttog henne, medan hon sysslade
med maten på brickan och behändigt
delade den i två portioner.
— Han blir den förste till att beundra
era bevekelscgrunder, när ni haft
framgång, mr Rattray, sade sköterskan,
medan hon ställde fram ena hälften af
maten för sin patient.
— Ni förefaller mycket säker på
den där framgången, sade Rattray och
angrep sin stekta kyckling med en
aptit, som knappast röjde invaliden.
Syster Redfern vände åter till bordet
och slog sig ned för att själf äta och
gjorde en lika god början, innan hon
svarade.
— Nå väl ja, jag är säker därpå.
Jag skulle icke hafva känt mig
tillräckligt intresserad för att hjälpa er och
gynna ert välmenta bedrägeri, om jag
icke ansett er för en duglig människa.
— - Det där later lugnande, och jag
kan säga er med detsamma att min
så plötsligt fattade plan skulle varit
dömd att genast misslyckas, om icke
er hjälp varit, svarade Rattray med en
erkännsam blick på den täcka gestalten
vid fönstret. Jag hade alldeles glömt
bort matfrågan. Jag började redan
blifva hungrig, då ni kom — jag
hade ju inte fått annat än några
skedblad biffte, som hälldes in mellan
mina hopbitna tänder.
Den vackra sköterskan höjde fingret
med låtsadt ogillande.
— Ni har tillfredsställt er aptit, sir,
på bekostnad af mitt rykte, sade hon
med bister min. Jag rodnar, när jag
föreställer mig, hvad de måste tänka
om mig i köket. Syster Redferns
glupskhet, då hon begärde mat
tillräcklig för två, kommer att för alltid
blifva ett ordspråk i det här hushållet
— såvida ni inte rentvår mig till slut.
— Nog gör jag det alltid, om det
endast blir ett slut, svarade Rattray
allvarligt.
De hade lärt känna hvarandra väl
dessa två, och bekantskapen hade alstrat
ömsesidigt förtroende och sympati;
under de fyra dagar sedan sköterskan
visat sig på skådeplatsen för att genast
upptäcka det, som undgått byläkarens
begränsade erfarenhet, det faktum
nämligen att Stewart Rattrays medvetslöshet
var låtsad.
Ty offret för den gula automobilen
hade delvis återkommit till sans strax
efter det han blifvit placerad i vagnen,
i hvilken han kördes tillbaka från
olycksplatsen, och hade i själfva verket, då
han nådde the Hall, varit fullt vaken
och på sin vakt.
Han hade stått i begrepp att
underrätta hans högvördighet Joseph
Man-dible, som satt bredvid honom, om
sitt återvändande till medvetande, då
han på sin rock hade upptäckt en fläck
af våt, gul färg. Det, som denna
fläck sade honom, kom honom att
genast försjunka i ett låtsadt tillstånd
af dvala.
Ty den underrättade honom om att
han inte alls fallit offer för en
olyckshändelse, utan, så som han redan
misstänkt, dä han såg signalposten på
vallen, för ett slugt uppgjordt och
öfver-lagdt mordförsök. Hans yrkesmässiga
fintlighet sade honom att han bäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
