Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1906 - »Det klokaste han gjort...» För Varia af Adolf Borgstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lan och vände sin håg åt utsväfningar,
som fullbordade hvad öf veran strän
g-ningen påbörjat.
Han kunde, då han genomgått
skolan och af en slump fick anställning
å ett större kontor, betraktas såsom ett
ur läkaresynpunkt mycket intressant,
men ur vanlig mänsklig synpunkt
af-skräckande exempel på en ung man
med i grund förstörda nerver.
Han led- tidtals af hallucinationer,
som än skänkte honom ett visst nöje,
än skrämde honom till yttersta fasa.
Sedan han gått till hvila, kunde han,
innan han somnade, genom en enkel
viljeakt framkalla bilderna af hvilka
personer han önskade för sin syn, och
detta så tydligt, att han ibland ej kunde
bli af med dem igen. Han måste för
att fördrifva synvillorna kalla in sin
mor och genom henne förvissa sig om,
att ingen främmande person fanns i
rummet.
Det som mest förskräckte honom
var, att han ofta fick sällskap med sin
dubbelgångare. På kvällarna, när han
gick hem från sitt arbete, kunde han
promenera länge fram och tillbaka
utanför huset, där han bodde, innan
han vågade sig in. Ty han visste, att
så snart han öppnat farstudörren, skulle
han möta sin dubbelgångare, som
sedan följde honom uppför trapporna in
i rummet, där den intresserad stirrade
på alla hans förehafvanden.
Han led också af
tvångsföreställningar. Hvilket förfluget hugskott som
hälst — huru befängdt det än var —
kunde bita sig fast i hans hjärna, tills
det tog form af en fix idé, en
tvingande drift, som måste omsättas i
handling. Han kämpade däremot, men ju
mer han kämpade, desto starkare blef
den ovälkomna tankegästen, och om
icke något utomstående plötsligt kom
i vägen för att hindra det, måste han
till sist ge vika och befria sig från
det fantom, som växt upp i hans hjärna,
genom att lyda dess befallningar. Denna
sida af hans sjukdom kunde naturligt-
vis göra honom farlig både för sig
själf och andra.
Vitalis hade mist sin plats och
gjorde dagligen fåfänga försök att få
en ny. Han bebodde jämte en vän,
Strömer, en dublett och företog
därifrån sina tröstlösa expeditioner.
Motgångarna hade gjort honom slapp.
Han tycktes, då han var hemma,
mestadels vara försänkt i viljelöst grubbleri,
ögonen stirrade ofta framför sig med
ett främmande uttryck, liksom skådade
de något fasansfullt, som andra
människor ej sågo. De umbäranden, han
under lång tid måste utstå, bidrogo
äfven till att nedbryta honom. Han
var mager och hålögd, och hållningen
blef allt vårdslösare. Sömnen flydde
honom om nätterna, och Strömer kunde
höra honom timtals gå fram och
tillbaka i sitt rum.
Då och då kunde han, när tillfälle
gafs, söka tröst i ett rus, som först
återgaf honom något af hans forna
mod och tillförsikt, sedan gjorde
honom larmande glad, merr till sist
äg-gade hans marterade sinne till
vanvettiga utbrott af våldsamhet, som
merendels upplöstes i hysterisk gråt.
Dagen efter en sådan revolution i
hans inre gick han ut för att söka
arbete. Eftersmaken af ruset gjorde slut
på hans försagdhet och dref honom
att orädd gå än hit, än dit, där han
förmodade, att något tillfälle till arbete
möjligen kunde finnas. Men öfverallt
möttes han af nekande svar, stundom
inlindade i medlidsamhet och
uppmuntran, oftare slungade honom i
ansiktet tillsammans med hårda ord och
förebråelser. <
När han kom hem efter en sådan
utflykt, var han i början som vanligt
nedslagen ända till förtviflan, men efter
hand, medan han vandrade fram och
tillbaka öfver golfvet, stelnade hans
veka anletsdrag, liksom om han
arbetat sig fram till ett beslut. Af hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>