Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1906 - Scenen, af Axel Berndtson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den som lefver sin sommar i
Stockholm och ej annat än från Terrassen
eller Hasselbacken får njuta af naturens
skådespel, har det i allmänhet rätt klent
med förströelserna, trots det att
Stockholm borde ha trampat ut barnskorna
såsom storstad.
Under den gångna sommaren har
det varit fullständigt nödår hvad nöjena
inomhus beträffar, utom att en del af
det som går under rubriken
offentliga nöjen alls icke skänker något nöje
utan i stället bereder en både ledsnad
och förargelse.
Till detta sistnämnda slag hör bl. a.
den s. k. sommarrevyn »Hertiginnan
af Danviken», som i dagarna torde
vara uppe i den 100:de föreställningen,
blott och bart af den anledningen att
en af författarna är redaktör för en
skämttidning och ingen recensent vågat
säga sanningen af fruktan för satiriska
repressalier. Annars kan man ej
förklara huru en så ytterligt klen produkt,
kemiskt fri från allt hvad kvickhet
heter, för att ej tala om humor, kunnat
salubjudas afton efter afton åt
hufvud-stadens publik, utan att polisen eller
sundhetsnämnden inskridit. Ty det är
vådligt för den allmänna säkerheten
liksom för hälsan att ha så ledsamt
som man har en afton hos
»Hertiginnan af Danviken». Hade revyn varit
gjord på Danviken tror jag förvisso
det skulle kommit mera sundt förnuft
i den, än som nu var fallet. Och
ändå, huru tacksam är icke uppgiften
att travestera efter gifven modell (här
Hertiginnan af Danzig) men
alltsammans var så bortfuskadt och nerdraget
till den gråa trivialitetens undermått,
att man måste nästan mer beklaga
för-fattarne, än de ansvarslösa uppträdande,
och publiken, som hade sin frihet att
gå sin väg, när den hade fått nog.
Och många gingo tidigt.
En mild försyn hade i sin
outgrundliga välvilja räddat mig undan de 79
första föreställningarna, men så lät jag
en afton fresta mig att föra dit en
utlänning, som förstår svenska. Jag hade
— på grund af tidningarnas
panegyri-ker — lofvat honom summan af
inhemsk svensk kvickhet; men jag
skämdes som en hund på Sveriges
vägnar, ehuru jag bara är naturaliserad;
min utlänning förstod allt, ty sådana
förstå alltid förr det dumma än dess
motsats.
Nej, då var Norlander bra mycket
roligare, han har gemyt om också inte
humor.
Litet bättre stäldt med repertoaren
var det på Djurgårdsteatern. Det första
programmet »I lejonets kula» gick visst
under bänken och med rätta, men så
har herr Barcklind allt sedan
midsommar fört oss »Genom skärselden»
hvarenda sommarkväll. För min del
har jag sett »Genom skärselden» två
gånger och »Hertiginnan af Danviken»
3U Detta gör 3 kvällar af 90
som jag tillbragt i Stockholm. De
öfriga är man hänvisad till
frilufts-musiken, som nog är mer omväxlande
men omtuggad och oftast så
omodererad, att den dränker de högljuddaste
samtal, gör döfstumma nervösa och
bringar sangvinikern på
själfmords-tankar.
Men nu äro vi inne i september,
den ordnade repertoaren å de flesta
teatrar har börjat, så att teaterhabituén
åter kan börja lefva upp.
Gammal är älst, och därför fick
Frans Hedberg börja valsen med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
