Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1906 - Scenen, af Axel Berndtson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vuxit fram ett nytt skott af vårlig
grönska, faderskänslan, som tog sig ett så
förnämt och verksamt uttryck i första
akten.
Denna stolta konstnärliga kapacitet
vid en ålder då de flesta njuta sitt
otium cum dignitate kommer mig att
tänka på direktörskapet för den nya
dramatiska teatern, när den en gång
står färdig. Mig synes att det vore
ett fel och en orättvisa att vid platsens
besättande förbigå en af Sveriges nu
lefvande, mäst fräjdade sceniska
konstnärer, som på samma gång visat sig
vara en god ekonom. Hvad
repertoaren vid Dramatiska teatern beträffar
har den ju ofta — och stundom med
rätta — klandrats. Men teaterns
litenhet och ringa medelrecett har i någon
mån varit skulden till den starka
populariseringen af repertoaren på de
senaste åren, allt sedan det högre
skådespelet flyttade från operans större
vädjobana. Man har varit tvungen att
söka sig kassapjäser och har stundom
tagit för djupt i fjärdingen och firat
ner konstens vimpel. Faran att den
regimen skulle af hr F. inaugureras
vid Nybroplanen är med den nya
teaterns större utrymme och resurser icke
för handen, hälst om en
repertoarkommitté med rösträtt i direktionen
ställdes vid hans sida. Herr
Fredrik-son fyller dessutom på sitt vis den på
många håll uttalade önskan att
teaterchefen skall vara en hofman eller
persona grata på högsta ort.
Om således en fackman och
konstnär skall ställas i spetsen för nya
dramaten finnes för visso ingen mera
illustrativ och lämplig än Gustaf
Fre-drikson.
Det vore ett orättvist och sårande
slag i ansiktet på den svenska scenens
populäraste namn, om den nya dram.
teatern ej finge invigas under dess egid.
Min öfvertygelse är, att den dag herr
Fredrikson, mätt på år och ära, önskar
draga sig ifrån det hedersuppdrag man
näppeligen kan undgå att erbjuda ho-
nom, den lämpliga personen skall
framträda i det rätta ögonblicket att
öfver-taga arfvet efter honom.
Med frk. Torssell har Dramatiska
teatern gjort ett godt förvärf. Hennes
entrée vid denna teater som Gerda i
»Lifvets maskerad» blef triumfalt.
Också har hennes konst sällan varit
sannare och fastare. Det var mindre
konturlös dröm än besjälad verklighet.
Denna unga skådespelerska visar allt
flere strängar på sitt rika
konstnärs-instrument, och man har rätt att af
henne en dag vänta stora ting.
Herr Fredrikson och frk. Torssell
stödde stycket och gaf det en prägel
af natur och värme. Om öfriga
medspelande — på ett par undantag när
— är däremot icke mycket att säga.
Frk. Borgström gaf med sin säkra
konst Ellen von Tönnings dekorativa
sidoroll, och med herr Browallius, som
i geheimeregeringsrådet Schellhorn’s
parti visade prof på djärf
gestaltnings-förmåga, tyvärr med tåta fall ur rollen,
synes teatern ha förvärfvat en löftesrik
kraft. Fru Dorsch spelade Schellhorns
kuschade hustru med en
undergifven-het, som skulle vunnit på en något
större underström af revoltens och
ironins ande.
Herr Fröberg, såsom
regeringsassessor Edmund Schellhorn, hade icke fått
något lyckligt grepp på den unge
älskaren. Mer än förr framträdde
ama-törskapet i hr F:s spel, som därtill
besitter för mycket af sträfhet och tyngd
då det gäller uppgifter af detta slag.
Skådespelarens första älskare verka
ledsamma, och det är väl ändå inte
meningen.
Äfven Svenska teatern har kommit
med sin första nyhet för säsongen,
Oscar Wildes 4-akts skådespel »En
idealisk äkta man». Pjäsen är tillagad
efter mönster af den franska
intrigkomedien, men utan den detaljfyndighet,
som de franska Scribe’arna och
Sar-dou’erna utveckla. I stället har Wilde
som ett stort plus å sin sida en para-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
