Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXII. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMASKERAD
Roman af HEADON HILL.
Bemyndigad öfyersättning för varia.
(Forts, från N:o 8.)
Ett litet hest skratt ljöd, och ljudet
af de kämpande, som reste sig upp.
Slagsmålet hade tydligt fått ett fredligt
slut, tänkte Rattray och ansträngde sig
för att höra mer.
— Nej, inte den här gången, mr
Lomax, eftersom ni ju inte visste att det
var polisen, svarade den man, som
först upptäckt att de kämpade under
en missuppfattning.
Arten af denna missuppfattning var
tydlig nog för Rattray i fråga om
den ena parten. Bykonstapeln hade
lämnat en sanningsenlig förklaring och
hade kämpat med skogvaktaren i
mörkret i den inbillningen att han var
tjuf-skytten som aflosssat allarmskottet.
Skogvaktarens del i det ömsesidiga
misstaget var däremot icke fullt så
klar för Rattray, fastän den godtrogne
konstapeln så lättvindigt framkastat att
den var densamma som hans egen.
Ty den osynlige lyssnaren hade raskt
nog lagt märke till att Lomax ej visat
någon öfverraskning, då konstapelns
första utrop gjorde ett slut på striden.
Det föreföll åtminstone Rattray att
vaktaren hela tiden vetat att han slogs
med polisen.
I så fall uppstod alltså den frågan:
Hvarför skulle baron de Ouérins
skogvaktare, åfven han en väktare af lag
och ordning, hafva öfverfallit
konstapeln, utan vidare tagande för gifvet
att han vore en fiende?
Det var en kvistig fråga, som
Rattray stoppade undan i en vrå af sin
hjärna, där han noterade den för vidare
öfvervägande.
1 detta ögonblick var han fastmer
intresserad af att få veta, hvad som
hände därunder honom, ty konstapel
Squareys nästa ord fjättrade nu hans
uppmärksamhet.
— Jag skulle då aldrig hafva hört
allarmskottet, om jag inte varit ute
och letat efter squirens dotter.
— Hur så? Hvad är det med
henne? lydde vaktarens fråga.
— Vill ni därmed säga att ni inte
hört det?
— Hur skulle det gå till, när jag
inte varit utom skogen på hela dagen,
och ingen människa varit i närheten
af min stuga?
— Nå väl, hon står ej att finna,
svarade polismannen på detta pompösa
sätt, som användes af hans klass vid
meddelandet af halfofficiella
upplysningar. Gick ut på en promenad på
eftermiddagen och kom inte hem till
middagen. Squire Bassett är alldeles
ifrån sig och skickade genast bud efter
mig, men fastän det letats efter henne
med ljus och lykta de senaste två
timmarna, har man ej funnit det ringaste
spår.
— Hm, det var ledsamma nyheter,
konstapel Squarey, sade Lomax med
sin lugnaste min. Nu vet jag då inte
hvad jag skall taga mig till. Vore det
icke för den där förbannade
tjufskyt-ten, skulle jag genast gå till the Castle
och tala om det för min husbonde.
Baronen sätter mycket värde på miss
Bassett, det pratas allmänt om den
saken bland tjänarne där borta.
— Och äfven i byn, lvdde
konstapelns svar. Om det skulle vara en
tröst för er herre att få veta det
värsta, skulle dä jag i ert ställe gå dit
och tala om det för honom, ty han
är i alla fall en verklig gentleman —
eller adelsman skulle jag väl säga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
