- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 9 (1906) /
527

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXIII. Skriket i östra flygeln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

detta hemska, kacklande skratt, som
han låtit undslippa sig efter den
enfaldige konstapelns bortgång? Kunde
det månne betyda att Lomax, på samma
gång som han ingifvit polismannen
en annan tanke, ej önskade att hans
herre så hastigt skulle få veta af oron
på the Hall, och att han i själfva
verket ej ämnade underrätta honom
därom?

Eller kunde Lomax’ munterhet
härröra af att han lurat konstapeln af
någon annan orsak, den nämligen att
han ej ämnade underrätta baronen,
emedan han hade skäl att tro att denna
redan visste besked? Men hvad kunde
i så fall hans motiv hafva varit för
att spela polismannen detta skenbart
onyttiga spratt?

— Huru det än är, sade Rattray
till sig själf, kan jag ej gå tillbaka
och möta Alice Redferns kritiska blick
med den förklaringen att jag rakt
ingenting uträttat. Jag skall därför själf
åtaga mig skogvaktarens försummade
plikt att underrätta baronen om
Win-nies försvinnande. Ett besök på the
Castle skulle möjligen kunna lämna
intressanta upplysningar i utbyte mot
risken att blifva igenkänd.

Medan han nu vandrade öfver fälten,
började han taga sina mått och steg för
att reducera denna risk af ett
igenkännande till ett minimum. Det fanns
stor sannolikhet för att han måste
blifva igenkänd, om han trädde inför
baronen, men han kanske skulle kunna
hitta på ett sätt att tillfredsställa sin
nyfikenhet utan att gå ända därhän.
För tillfället, fastän han nog visste att
han skulle råka ut på djupare vatten,
var hans syfte att undersöka
motsägelserna mellan Lomax’ yttrande till
konstapeln och det därpå följande
åsidosättandet af detsamma.

Det håll, från hvilket han efter en
milslång marsch öfver fälten närmade
sig Longclerc Castle, ledde icke till
stora porten vid ingången till alléen
utan till en väg, som förde direkt till

stallgården bakom stora byggnaden.
Han valde denna väg, ej blott emedan
den var kortare än den andra, utan
emedan han med sitt utseende
sannolikt skulle blifvit nekad tillträde af
portvakten. Han blef angenämt
öfver-raskad af att finna dubbeldörrarne till
stallgården öppna och två karlar, trots
den sena timmen, rökande sina pipor
utanför stallen i den ljumma
sommarnatten. Deras hållning väckte
föreställningen om trötta arbetare, som
njöto en halftimmes ledighet före
natten; men det slog likväl Rattrays
tränade intelligens som ett missljud att
man lät skenet från en elektrisk lykta
falla på hans ansikte, då han närmade
sig. Det var ett egendomligt sätt för
trötta stalldrängar att roa sig på
vid en afstängd väg och vid en tid,
då det fanns tio möjligheter mot en
att ingen skulle gå förbi — och äfven
en egendomlig leksak i sådana händer.
Det väckte på något vis tanken om
vaksamhet och att dessa baron de
Quérins sysslolösa tjänare i
verkligheten skötte sin tjänst och voro
utposterade som skiltvakter.

Rattray gick djärft fram till dem,
medan skenet från lyktan föll klart på
hans trasor och smutsiga ansikte. Ett
fyra dagars orakadt skägg hade ändrat
hans utseende fullkomligt, och som
han icke visste sig någonsin hafva
träffat någon af baronens tjänare, hade
han allt skäl att lita på sin förklädnad.

— Säg, mina herrar, träffas patron?
mumlade han. Jag har ett bud till
honom från squire Bassett på the Hall.

— Kom litet närmare, min gosse,
och låt oss titta på dig, sade en af
männen lugnt.

— Jag är väl inte mycket att titta på
just, svarade Rattray i den gnällande
ton, som begagnas af bönderna, när
de äro ledsna. Hur skulle jag det
vara, jag som skickats hit och dit,
uppför backar och nedför backar för
att leta efter en flicka, som inte bryr
sig om sin middagsmat så mycket att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:00:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1906/0530.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free