Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXIII. Skriket i östra flygeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till denna sak sällade sig nu
Win-nies hemlighetsfulla försvinnande —
ett nytt tillägg till hans själfvalda
uppgift, och som ökade hans oro
hundra-faldt.
Det var därför med ett vaket öga
för möjliga utvägar, som han följde
Zebulon Caunt genom de vidsträckta
stallbyggnaderna till den med häckar
begränsade körväg, på hvilken
åkdonen kördes från gården till
port-hvalfvet, hvarifrån de, sedan de tagit
upp sina passagerare, lämnade parken
genom den breda alléen och
parkgrin-darne. Denna trafikled var omkring
två hundra alnar lång, och Rattray och
hans följeslagare hade tillryggalagt
precis hälften af densamma, då de veko
om ett hörn och fingo baksidan af
slottet i sikte.
Medlemmarne af baronens hushåll
hade tydligen icke den primitiva vanan
att lägga sig tidigt, ty största delen
af fönstren voro strålande upplysta,
och Rattray lade med en känsla af
intresse märke till att rullgardinerna
ej voro nedfällda. Det var liksom
ville arrendatorn af Longclerc Castle
förkunna för alla och en hvar att allt
i detta stora hushåll var öppet nattetid
lika väl som på dagen — och till och
med mer. Att hår, trots det för
fransmännen karatäristiska lättsinnet ej
fun-nos några hemligheter, som nyfikna
ögon ej fingo granska, eller några
mysterier, som måste döljas bakom
gardiner.
Litet längre fram vek Caunt in på
en gångstig, tydligen i afsikt att
beträda manbyggnaden från baksidan.
Den rödhårige jätten hade dock endast
tagit två steg på denna väg, då man
från ett af fönstren i flygeln åt
vänster hörde ett nästan hårresande skri
— hälften fruktan och hälften trots —
liksom af en kvinna i nöd. Caunt
hejdade sina steg, och i detsamma
dref Rattays instinkt honom att handla
lika hastigt och våldsamt, som om han
befunnit sig i Indiens djungler, hvarest
han ej behöfde tänka på följderna.
Han drog fram en tung fältrevolver
och gaf med kolfven sin förare ett
slag i hufvudet, som fällde honom
liksom en oxe.
Därpå sprang han med hopbitna
tänder, och i det han vände pistolen
i handen, fram till fönstret, från hvilket
skriket kommit, dock endast för att
rygga tillbaka i bitter missräkning
inför det uppträde, som mötte hans
ifriga blick.
Scenen var ett elegant utstyrdt
rökrum. Hufvudfiguren i gruppen var
baron de Guérin, som, stödjande ena
handen lätt mot ett mauriskt bord,
med den andra lugnt afvärjde de
rasande angreppen från en kvinna i
elegant aftontoalett. Han hade knappast
hunnit fästa sig vid diamanterna, som
blixtrade i hennes hår och buketten af
drifhusblommor vid hennes flämtande
barm, då taflan förändrades. Tre män,
af hvilka två voro livréklädda kommo
inrusande i rummet och kastade sig
på en vink från baronen öfver hans
vackra angriparinna, öfvermannade
henne hastigt och buro bort henne ur
rummet. De Guérin följde dem genom
dörren, och fred rådde åter i det
tomma, men klart upplysta gemaket.
Stewart Rattray drog sig tillbaka
från fönstret och torkade svetten från
sin panna.
— Min Gud, jag trodde mig hafva
funnit Winnie, och så var det endast
en huslig träta, mumlade han,
knappast vetande, om han skulle känna sig
besviken eller nöjd med det spratt hans
instinkt spelat honom. Men han
återvann snart fattningen, i det han i denna
episod fann den möjlighet han sökt
för att slippa undan utan att bl ifva
igenkänd. Zebulon Caunt låg ännu
kvar medvetslös och bedöfvad, hvarest
han lämnat honom, och det var en
lätt sak för Rattray att undkomma
genom att klättra öfver parkstaketet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
