Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXVI. Mannen utan ben - Kap. XXVII. Bakom järndörren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dystra byggnaden, som utgjort ämnet
för deras samtal.
— Vid Jupiter, mumlade Rattray för
sig själf, jag kan undra om någon
finns i huset nu, och om den gamle
spjufvern vet det — han kanske vetat
det hela tiden.
Detta lämnade rikligt stoff för
reflexioner.
KAP. XXVII.
Bakom järndörren.
Wites Lane, Lambeth var icke ett
ställe, hvarest en förståndig man skulle
rådfråga en guldklocka, och det var
först, då Stewart Rattray nådde en
bredare och bättre upplyst gata, som han
blef i tillfälle att se att hon var en
kvart öfver elfva.
Hans fälttågsplan var att vända åter
till gränden, så snart som det nattliga
lifvets oro skulle hafva lagt sig, då
han ämnade gå in i nr 37 på det af
juden angifna sättet. Han skulle då
gömma sig där och vänta, tills den
där mystiske någon skulle visa sig för
att taga emot agatknappen af
brefbära-ren, som icke hade den med sig.
Men undangömd och blygsam som
Wites Lane var, var den dock icke af
den sorten, hvarest man lägger sig
förrän en timme efter det krogarne
blifvit stängda, och det skulle dröja
ännu två timmar, innan gatan kunde
börja njuta en kort stunds hvila. Det
fanns två sätt för Stewart Rattray att
tillbringa mellantiden, antingen att gå
till sin bostad vid St. James Street
eller besöka en af sina klubbar.
Han valde det senare af tvänne skål.
En ankomst till hans bostad vid denna
tid af dygnet, som skulle efterföljas af
en afresa kort därefter midt i natten,
skulle fordra en förklaring, under det
att en titt in i ett af de tillhåll, hvarest
män af värld bruka församla sig, skulle
kunna medföra nytta — lösningen
nämligen af en fråga, som ofta upp-
fyllt hans tankar på senaste tiden. Han
önskade förvissa sig om det verkligen
inom franska aristokratien fanns en
person, som hette baron de Ouérin.
En cab förde honom hastigt till
Peregrineklubbens marmorportal vid
Piccadilly — en exklusiv institution,
hvars alla medlemmar kvalificerat sig
genom en längre tids vistelse på
andra sidan oceanen. Då han trädde in
i rökrummet, lät han sin blick glida
rundt och såg just den man, som
framför någon annan kunde väntas äga den
kännedom han önskade. Hvad den
välborne George Darcy i utrikesministeriet
icke visste om underströmmarne inom
den europeiska societeten, var ej värdt
att veta. Elegant i sin klädsel, med
smala, ända ut i spetsen vaxade
mustascher, gjorde mr Darcy möjligen
intryck af att vara en snobb. Men bland
sina förtrogna vänner hade han ett
helt annat ord om sig — det att vara
en förslagen diplomat, som ej ansåg
något det ringaste faktum eller rykte
för obetydligt att lägga till sin
ekipe-ring.
— Ah, Rattray, sade han, då hans
vän slog sig ned bredvid honom på
schäslongen, hvarest han satt och läste
en aftontidning, har ni kommit till
staden? Vi har saknat er på era
vanliga tillhåll på senaste tiden.
— Ja, jag har varit på landet hos
mina släktingar, familjen Bassett i
Ma-plehurst. Jag skulle vilja fråga er om
en man därborta, som har arrenderat
Longclerc Castle.
Mr Darcy blinkade åt den talande
med en skälmsk grimas.
— Ni kan alltså inte låta bli, inte
ens medan ni åtnjuter en väl
förtjänt ledighet, sade han skrattande.
När den ryktbare människojägaren
önskar få veta något om någon i
Ma-plehurst, vill jag slå vad om att denne
någon är inblandad i den affär, som
gjort Maplehurst så sorgligt beryktadt.
Men det var icke i Rattrays stil att
göra ett sådant medgifvande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
