Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Alice. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i någon tung svart regnkappa, som gaf
henne ett klosterlikt yttre. Håret hade
blifvit nästan alldeles grått. Djupa
veck gingo kring munnen, men mest
ovädersägligt vittnade det matta, tomma
sällskapsleendet i hennes ansikte, att
hon drabbats af någon katastrof, som
med ett slag öfverlämnat henne åt sitt
lifs enda fiende — ålderdomen. Vi
skakade hand.
»Ja, jag har varit mycket illa sjuk
i sommar», sade hon flera gånger, som
en refräng, som skulle säga mig allt,
»mycket illa, men nu börjar jag lefva
upp igen, och åter lade sig en tom
resignations trötta leende ikring hennes
mun.
Men alla ungherrarne bildade hof
kring Alice. Det var bröderna
Oli-veira, den blekhylte musikern, alla de
gamla, och alla kretsade de kring Alice
med samma förälskade ifver som
fordom kring grefvinnan. Men Terkow
och Alice spelade tennis, och bollarna
flögo dem emellan med lif och lust,
som skämt och kärleksord mellan
älskande. De ropade de engelska
speltermerna med glada, triumferande
tonfall, som ägde de en underförstådd
mening af ömhet och lycka, och de
kastade bollarne, som man kastar
slängkyssar. Ett våldsamt styng gick
igenom mitt bröst. Jag kände jorden
vackla under mina fotter, och jag
stannade orörligt stilla, betraktande deras
spel . .. Det var tydligt nog utan en
förklaring. Allt var förbi. För andra
gången hade Terkow ingripit i mitt
lif, och nu hade han beröfvat mig det
sista kort, på hvilket jag kunnat vinna
lyckan. Och dock erfor jag ingen åtrå
att springa fram och slå honom till
marken, att kämpa om bytet bröst mot
bröst, om också med vissheten om
undergång. Jag blott kände, fast
förfärligare, oblidkeligare än någonsin, den
visshet, som varit mitt lifs öde och
elände, den svage drömmarens visshet
att aldrig kunna gripa lyckan, att
aldrig förmå vinna den kvinna, som
man älskar. Och med bitter själfironi
jämförde jag mig själf och Terkow.
Jag stod och huttrade i min päls, blek
och nervös, med den spasmodiska
ryckning öfver ögonlocken, som jag får,
när jag är trött och upprörd. Terkow
var vackrare än någonsin, i sin
tennisdräkt af hvit flanell med den brokiga
halsduken på bröstet och den starka
handen spänd om sin raquets
elfenbenskaft. Tänderna lyste i hans bruna,
skrattande anlete, och öfver hvarje hans
åtbörd låg en senig spänstighet.
Ändtligen var partiet slut, och Alices
hand darrade i min, men först på
kvällen fingo vi tillfälle till ett ensamt
samtal. Det var bal på hotellet, och jag
hade bjudit upp henne, men i stället
för att dansa sökte vi upp en aflägsen
vrå i en af
konversationssalongerna-Frackar med hvita kamelior i knapp,
hålen, nakna halsar mot siden och
juveler skymtade gruppvis bland
grönskan. En trånsjuk vals hördes svagt
från balsalen.
Alice satt midt emot mig. Efter
dagens mod var hon pudrad i håret
och hade satt en mouche vid sin
högröda barnamun. Hon var med denna
frisyr mer rococo än vanligt, men
kanske icke på samma vis som förr. Hon
liknade nu mindre en ingénue än dessa
prinsessporträtt, som under stundom
fängsla ens öga i gallerierna på något
gammalt slott. Det var något på en
gång egendomligt ungt och
egendomligt världsklokt öfver hennes klara
panna under pudret och öfver de blå
ögonen med sin öppna, lojala blick.
Hennes fina skuldror darrade under de
smala sidenbanden, men hon
betraktade mig allvarsamt och frimodigt, som
hon utan undanflykter och utan
koketteri ville undergå den uppgörelse, som
förestod.
Och i dag är Sankta Cecilias dag»,
började jag så med den olyckliges
feberaktiga åtrå att tydligt som en
dödsdom få veta den olycka, som han
redan anar.. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
