Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Ur »En uppasserskas minnen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bakom hvilken den utstofferade
värdinnan tronade och stack, för att än värma
och än afkyla sig, ömsom en nubbe
och ömsom ett glas seltersvatten under
västen, barden dåsade med det ädla
hufvudet tryckt mot soffryggen i trygg
halfslummer, och vi uppasserskor sutto
hopkrupna på stolar här och hvar, och
när våra blickar möttes, tänkte hvar
och en detsamma: Ack, om man kunde
få sträcka ut sig och sofva fyrtioåtta
timmar å rad och vakna upp och vända
sig om och sofva vidare, så att man
en enda gång kunde bli kvitt denna
förbannade känsla af lifsandarnas
fullständiga förlamande, detta afskyvärda
medvetande om kroppslig utmattning
ända till det outhärdligas gräns. Och
det enda, som fyllde vår matta, grå,
omtöcknade hjärna med en smula ljus
och förlänade våra trötta ben den i och
för upprätthållandet absolut nödvändiga
bärkraften, var det obestämda lilla ordet
»hopp» — hoppet om att det dock en
gång skulle blifva bättre. Jag för min
del har alltid endast satt mitt hopp till
mig själf. Jag har aldrig tviflat på att
kraften till att skapa mig en bättre lott
endast låge hos mig själf och att jag
en dag måste finna vägen till en bättre
existens... Men mina kamrater satte
sin lit till ett giftermål eller ett lysande
förhållande. Dock, det var bra att de
»tysta» timmarna i affären aldrig räckte
länge, annars skulle vi snart varit
bankrutt med våra fysiska och
moraliska krafter. Så snart en gäst
beträdde lokalen, var det som i den
sofvande skogen, då prinsen kysste
prinsessan. Klavérspelaren satte sig i
positur, harpspelaren störtade från
po-meranser och selters bort till sin harpa,
sångaren for med ett ryck upp från
soffkanten, skakade först sin gråa man
och därpå sina manschetter och grep
efter noterna, och medan den förenade
trion bullrande och smattrande
malträ-terade tangenter, strängar och lungor,
dansade vi kring nykomlingen som
Israels barn kring den gyllene kalfven,
fastän denna i de flesta fall endast var
en guldpläterad fårskalle. Ibland
förirrade sig dock en riktig guldkalf till
oss. En gång kom en ung, sprättig
gosse på omkring tjuguett år, son till
en miljonär och stor industriidkare i
Wien, som i Berlin skulle lära sig
bankyrket och var volontär i en stor bekant
bank vid Behrenstrasse. Han lade
sär-skildt an på min kamrat Frieda, bragte
henne blommor och gåfvor, kurtiserade
henne vildt och spelade den till
vansinne förälskades roll. Detta lät Frieda
förstås ej säga sig två gånger, i
synnerhet som han gjorde anspelningar på
att han menade allvar, bar stolt på
långfingret den fem centimeter breda
markisringen af briljanter, soni ‘ han
skänkt henne som förlofningsring samt
lefde och andades endast i
framtidsdrömmar med cymbal- och
skalmejac-kompagnement, i hvilka ett palats vid
Ringstrasse, en villa i Mödling, en
teaterloge, ett ekipage och sagolika
juveler rullade och skimrade om
hvarandra liksom i ett kaleidoskop.
Hvad mig anbelangar, så trodde jag
inte rätt på saken ända från början.
Det vill säga, jag tog det för nonsens
att den unge mannen skulle hysa
allvarliga giftermålsplaner, men jag sade
intet. Du milde himmel, det bästa i
lifvet är dock en smula gyllene
drömmar och förhoppningar. Och om än
missräkningen efteråt blir aldrig så stor
och aldrig så bitter, så stor kan den
dock inte blifva att den helt och hållet
uppsuger och utplånar den lysande
fläck, på hvilken hoppet sken. Men
det beror visserligen på missräkningens
natur. Om man föreställt sig något
mycket vackert samt gladt sig intensivt
däråt och detta sedan visar sig ej ha
något innehåll, så gör det förstås ondt,
men tiden läker och tröstar, och
småningom blöder smärtan slut och såret
ärrar sig; det, som då blir kvar,
är endast resignation, och ännu
senare, när äfven denna faller sönder,
stiger det förklarade minnet af hvad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
