Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Ur »En uppasserskas minnen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under sangen och i alla vrår, och
plötsligt utstöter kvinnan ett förfärligt
skri och rycker upp dörren till
klädskåpet, som stod på glänt, och där
hängde hon och var förstås för länge
sedan död; enligt hvad doktorn efteråt
konstaterade, måste döden hafva
in-trädt redan för elfva timmar sedan,
alltså tidigt på morgonen. Hurudan
hade den natt varit, som gått före?
O Gud, jag hade redan sett månget
lik i mitt lif, men aldrig hvarken förr
eller senare en så hemsk anblick som
denna. Jag glömmer den aldrig, men
vill inte söka beskrifva den, ty då står
allt återigen så lefvande för mig, och
minnet däraf är alltför rysligt.
När jag ser ett lik, måste jag
alltid tänka: hvad är egentligen
människan? Hvad är det, som skiljer henne
från djuret? Här som där till slut ett
kadaver. Hvart har nu det mänskliga,
det som de kalla själen, tagit vägen?
Jag är endast en enkel kvinna ur
folket, och det faller mig ej in att grubbla
öfver saker och ting, som jag inte
förstår, men det faller väl alldeles af
sig själft att man någon gång tänker
öfver sådant. Man är ju dock
slutligen förfärdigad af samma material
som de fina och högt bildade
människorna och består af samma tvenne
delar, kropp och själ. Men hvart tar
det mänskliga lifvet vägen? frågar jag.
Finns det verkligen en himmel och ett
helvete? Det kan jag dock inte tro.
Ty om det nu händer att man i lifvet
varit utfattig och gjorts alldeles arflös
af ödet, och — hvilket dock i alla
fall lätt är möjligt, ja, jag skulle nästan
vilja säga, naturligt — att man
förirrar sig från den borgerliga dygdens
och den borgerliga lagens stig och gör
något som, enligt den föreskrifna
bibelandan, anses som ondt, skall man
då efter ett sådant förbannadt, jordiskt
hundlif, äfven efteråt evigt stekas i
helvetet, under det att de rika och
lyckligare lottade människorna, för
hvilka det gjorts så oändligt mycket
lättare att vara goda, kunna vinna
vackra bersåplatser i paradiset?
Jag tackar för en sådan
världsordning! Om den skapande urkraften ej
kunnat åstadkomma någonting bättre
än sådana orättvisor, då kan den
sannerligen ej kallas allvis. Då skulle jag
själf med mitt lilla enfaldiga förstånd
kunna göra det bättre. Jag skulle låta
alla människor födas två gånger, den
ena gången i ordnade, angenäma
förhållanden och den andra gången som
barn af armodet. Och så skulle de
båda gångerna genomgå det genom
deras födelse på förhand för dem
bestämda lefnadsloppet, den ena gången
som rika, eller dock välbergade och
så kallade »bättre» människor, den
andra gången som proletärer. Och
sedan skulle de båda lefnadsloppen
läggas ihop, och allt det »goda» och
»onda» i dem adderas, då skulle det
allt visa sig, om icke många af dessa
herrskap, hvilka från sina säkra fästen
så dygdesanna och oantastliga döma
andra stackars satar, själfva skulle bete
sig hundra gånger värré, om de sutte i
den andres skinn eller fastmer i hans
kläder. Nå — svampen på! Det är
en gång så och blir aldrig annorlunda
i världen. Det måste människan finna
sig i.
Hvarje år på alla själars dag
besöker jag Frieda och har med mig en
krans åt henne. Hon har inga
anhöriga, som bekymra sig om hennes sista
hvilorum. Så som det är med henne,
kommer det äfven en gång att blifva
med mig. Jag tror icke att en enda
af mina många bekanta natt och
år efter min död skall tänka nog
mycket på mig för att bringa mig en krans,
och det är äfven alldeles likgiltigt.
När man är död, så är man i alla
fall död och tillhör jorden och jordens
kryp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
