Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXX. Ett krigsråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom elementens buller, med en
min af att förakta dem, skred baron
de Guérin fram på en af skogsstigarna
och knackade på stugans dörr. De
två bulldoggarne hade mött honom i
själfva utkanten af gladan rr\en hade,
efter en vänlig hälsning och ett ord
från gästen, aflägsnat sig viftande på
svansen. Ingen svarade på baronens
knackning, och han gick därför utan
att förspilla tiden tvärs öfver gården
till den gamla ladan i dess bakgrund,
liksom om han vore hemma på
platsen.
Dår knackade han på ett mera
märkbart sätt, än i korta, än i långa
takter, snarlikt en signal, som det i
verkligheten var.
Den smala dörren öppnades af
Jasper Lomax, och baronen steg in, i
det han lät en menande blick glida
rundt i rummet. Dess prägel af flitigt
arbete — arbetsbordet med sina
ordentligt upplagda papper och verktyg, och
Charlie Hext flitigt lutande sig öfver
det — tycktes fylla honom med
belåtenhet.
— Det går undan, Jasper, som jag
ser, sade han, då den senare kom
fram till honom, sedan han
omsorgsfullt stängt och reglat dörren. Nåväl,
du kan inte göra för mycket, äfven
om- du arbetar för två. Det var
delvis därför, som jag kom hit. Det är
skäl att så mycket som möjligt af korta
detta stadium af proceduren, och —
men kanske vi kunna prata bättre på tu
man hand, tillade han med en
menande blick på den flitiga Charlie.
— Upp i vinden med dig! var
Lomax korta order till sitt biträde.
Baronen kastade en fundersam blick
på Charlies smärta gestalt, då den
försvann genom falluckan öfver stegen.
— Du tycks verkligen hafva
dresserat henne, sade han. Hon har väl
inte bråkat, se’n hon första gången
hoppade öfver skacklorna?
— Jag har ju nästan skrämt lifvet
ur henne, det är alltihop, svarade
Jasper med ett rått skratt. Hon är
ganska duktig till det mekaniska
arbetet. Frågan är, hvad vi skola taga
oss till med henne, när det är slut på
arbetet här. Hon funderar allt på
myteri och skall säkert förråda oss,
när jag ej mer håller tummen på henne.
De två männen utbytte en menande
blick, tills baronen slutligen framställde
en stum fråga genom att draga upp
ögonbrynen och låta sin fina hand
glida öfver sin strupe. Men Jasper
Lomax skakade på hufvudet.
— Nej, sade han bestämdt, det
skulle vara mycket bra för er, som
lämnar landet för alltid, när vi slutat
det här jobbet. Men jag skall lefva i
London, och inte skulle jag få någon
frid i lifvet mera, när John Hext
kommer ut ur fängelset. Det är
visserligen fjorton år till dess, men det
skulle ej göra större skillnad än en
dag för John, om någonting sådant
händt hans barn. Han skulle jaga
mig till döds, äfven om det skulle
kosta honom själf lifvet.
— Du brukar annars inte vara rädd
för dylikt, käre Jasper, sade baronen
menande och sände sin allierade en
något orolig blick.
— Det var en annan sak, lät det
trumpa svaret. Där hade jag er i
ryggen, men det här skulle jag
nödgas klarera ensam. Jag känner John
Hext, det gör inte ni. Jag själf är
väl farlig nog, törs jag säga, men han
är, trots sitt lugna, trefliga, tystlåtna
sätt, bra mycket farligare, när det är
fråga om barnet.
— Jag ser att han gör dig nervös,
Jasper, och det duger inte, allra minst
nu, svarade baronen, i det han slog
sig ned på ett hörn af bänken. Vi
måste hitta på någonting annat, och
jag tror mig redan hafva funnit en
utväg. Men säg, kan hon höra oss?
Han kastade en blick uppåt
fallluckan.
— Inte utom när man skriker, sade
Lomax.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
